Marken är samhällets scen; människorna är aktörerna. Människan måste ständigt anpassa sitt uppträdande till att motsvara marksituationen. Sedvänjornas utveckling är alltid beroende av relationstalet mellan mark och människa. Detta är sant trots att det är svårt att urskilja. Människans markanvändning, eller medlen för uppehället, plus hennes levnadsstandard är lika med totalsumman av folksederna, sedvänjorna. Summan av människans anpassning till livets krav är lika med hennes kulturella civilisation.
Människans tidigaste kulturer uppkom längs floderna på östra halvklotet, och det fanns fyra stora steg i civilisationens frammarsch:
1. Samlarstadiet. Födotvånget, hungern, ledde till den första formen av industriell organisation, de primitiva födosamlande leden. Ibland kunde ledet i en sådan hungermarsch vara tio till tjugo kilometer långt där det drog fram över landet för att samla in föda. Detta var det primitiva nomadiska kulturstadiet, och är det levnadssätt som de afrikanska bushmännen idag håller sig till.
2. Jägarstadiet. Uppfinnandet av vapenverktyg gjorde det möjligt för människan att bli jägare och sålunda vinna en ansenlig frihet från födoslaveriet. En eftertänksam andonit som hade fått sin näve illa tilltygad i en hård strid återupptäckte idén att använda en käpp i stället för sin arm och en bit hård flintsten fastbunden med senor i ändan av käppen i stället för sin näve. Många stammar gjorde detta slag av upptäckten oberoende av varandra, och dessa olika former av hammare representerade ett av de stora stegen framåt i civilisationen. Den dag som är har en del av urinvånarna i Australien avancerat föga längre än detta stadium.
De blå människorna blev framstående jägare och snärjare. Genom att bygga stängsel i floderna fångade de fisk i stora mängder och torkade överflödet för vinterbruk. Många former av sinnrika snaror och fällor användes i viltfångsten, men de mera primitiva människoraserna jagade inte de större djuren.
3. Herdestadiet. Denna fas i civilisationen blev möjlig då man började tämja djur. Araberna och infödingarna i Afrika hör till de mera sentida herdefolken.
Herdelivet gav ytterligare lättnad från födoslaveriet; människan lärde sig att leva av räntan på sitt kapital, ökningen av sina hjordar, och detta gav mera tid för kultur och framsteg.
Samhället före herdestadiet kännetecknades av samverkan mellan könen, men boskapsskötselns spridning sänkte kvinnorna till slaveriets djup i samhället. Under tidigare tider var det mannens skyldighet att skaffa fram födan från djurriket och kvinnans uppgift att tillhandahålla det ätbara från växtriket. Därför sjönk kvinnans människovärde betydligt då människan inträdde i herdestadiet i sin tillvaro. Hon var fortfarande tvungen att slita och släpa för att producera de vegetabiliska livsförnödenheterna, medan mannen endast behövde gå till sin hjord för att få fram animalisk föda i överflöd. Mannen blev sålunda relativt oberoende av kvinnan; under hela herdestadiets tidsålder sjönk kvinnans ställning stadigt. Vid slutet av detta skede var hon föga mer än ett människodjur, vars uppgift det var att arbeta och föda människoefterkommande, i stort sett så som hjordens djur förutsattes arbeta och föda avkomma. Männen under herdetidsåldrarna hyste en stor kärlek till sin boskap; därför är det desto mera beklagligt att männen inte kunde utveckla en djupare tillgivenhet för sina hustrur.
4. Jordbruksstadiet. Detta skede tog sin början av att man började odla växter, och det representerar den högsta typen av materiell civilisation. Både Caligastia och Adam bemödade sig om att lära ut trädgårdsskötsel och jordbruk. Adam och Eva var trädgårdsodlare, inte herdar, och trädgårdsskötsel var på den tiden en avancerad kultur. Odlandet av växter har en förädlande inverkan på människosläktets alla raser.
Jordbruket mer än fyrdubblade relationstalet mellan mark och människa i världen. Jordbruket kan kombineras med herdeverksamheten från föregående kulturstadium. När de tre stadierna delvis täcker varandra jagar männen och kvinnorna odlar jorden.
Det har alltid förekommit slitningar mellan boskapsägarna och odlarna. Jägaren och boskapsägaren var militanta, krigiska; jordbrukaren är en mera fredsälskande typ. Arbete med djur för tanken till kamp och kraft, arbete med växter inger tålamod, lugn och frid. Jordbruk och industriell verksamhet är fredens aktiviteter. Som samhällsaktiviteter i världen har bägge emellertid den svagheten att de inte innehåller spänning och äventyr.
Människans samhälle har utvecklats från jägarstadiet genom boskapsskötselns skede till det fasta jordbrukets stadium. Till varje stadium i denna framskridande civilisation hörde allt mindre kringvandrande; allt mera började människan leva hemma.
Nu kompletterar industrin jordbruket, varav följer ökad urbanisering och ett mångfaldigande av de medborgarklasser som inte sysslar med jordbruk. Ett industriellt tidsskede kan ändå inte hoppas på att fortgå om dess ledare inte inser att även de högsta formerna av samhällsutveckling alltid måste bygga på en sund jordbruksbas.