När människorna kommer i nära kontakt med varandra lär de sig ofta att tycka om varandra, men den primitiva människan överflödade inte av naturen av de broderliga känslornas ande eller av önskan om social kontakt med sina medmänniskor. Snarare lärde sig de tidiga släktena av bitter erfarenhet att ”enighet ger styrka”; och det är denna avsaknad av naturlig broderlig tillgivenhet som nu står i vägen för ett omedelbart förverkligande av människans broderskap på Urantia.
Samgång blev tidigt priset för att fortleva. En ensam människa var hjälplös om hon inte bar ett stamtecken som intygade att hon hörde till en grupp som säkert skulle hämnas varje angrepp på henne. Ännu under Kains dagar var det ödesdigert att bege sig ut i världen ensam utan något tecken på grupptillhörighet. Civilisationen har blivit människans försäkring mot en våldsam död, och premierna betalas i form av underkastelse till de krav som samhällets talrika lagar ställer.
Det primitiva samhället byggde sålunda på en ömsesidighet orsakad av nödvändigheten och av en ökad säkerhet som följd av samgång. Människans samhälle har under tidsåldrarnas perioder utvecklats som resultat av denna rädsla för isolering och med hjälp av en motvillig samverkan.
De primitiva människorna lärde sig tidigt att grupper är betydligt större och starkare än blotta summan av deras enskilda enheter. Ett hundra förenade män som arbetar i samklang kan flytta en väldig sten; ett tjugotal vältränade ordningsvakter kan hålla tillbaka en ilsken folkhop. Och sålunda föddes samhället inte endast som en samgång mellan ett större antal individer utan snarare som resultat av organiseringen av intelligenta samverkare. Samverkan är emellertid inte någonting som faller sig naturligt för människan; hon lär sig att samarbeta först av fruktan och senare av upptäckten att samverkan är bästa sättet att möta svårigheterna i tiden och att gardera sig mot de förmenta farorna i evigheten.
De folk som sålunda tidigt organiserade sig till ett primitivt samhälle blev framgångsrikare både i att övervinna naturen och i att försvara sig mot andra folk; de hade större möjligheter till fortlevnad; därför har civilisationen stadigt gått framåt på Urantia, trots sina många bakslag. Det är endast därför att överlevnadsvärdet stiger vid samgång som människans många dumheter hittills inte har lyckats stoppa eller förstöra människans civilisation.
Det faktum att kultursamhället av idag är ett ganska sentida fenomen framgår klart av att sådana samhällsförhållanden som är utmärkande för infödingarna i Australien och bushmännen och pygméerna i Afrika har fortgått till nutiden. Bland dessa efterblivna folk kan man observera någonting av den tidiga gruppfientlighet, personliga misstänksamhet och andra högst asociala drag som var så karakteristiska för alla primitiva raser. Dessa miserabla rester av forna tiders icke-sociala folk utgör ett vältaligt vittnesbörd för det faktum att människans naturliga individualistiska tendens inte med framgång kan tävla med det sociala framåtskridandets effektivare och starkare organisationer och sammanslutningsformer. Dessa efterblivna och misstänksamma asociala raser, som talar olika dialekter för var femtionde eller hundrade kilometer, belyser vilken slags värld ni nu kunde leva i om det inte vore för kombinationen av undervisningen som förmedlades av Planetprinsens kroppsliga stab och det arbete som Adams grupp av rasförbättrare senare utförde.
Den moderna frasen ”tillbaka till naturen” är en villfarelse baserad på okunskap, en tro på att den uppdiktade ”gyllene tidsåldern” verkligen en gång har funnits. Den enda grunden för legenden om den gyllene tidsåldern är det historiska faktum att Dalamatia och Eden har funnits. Men dessa förbättrade samhällen var långt från ett förverkligande av utopiska drömmar.