När vi blickar tillbaka över Caligastias långa karriär finner vi i hans beteende endast ett utmärkande drag som kanske hade krävt uppmärksamhet: han var ultraindividualistisk. Han var benägen att ta parti för nästan varje protestgrupp, och han sympatiserade vanligen med dem som milt uttryckte en underförstådd kritik. Vi observerar ett tidigt framträdande av denna tendens att vara otålig under auktoritet, att i någon mån ta illa upp av alla former av övervakning. Även om en aning förnärmad över de äldres råd och något rastlös under överordnad auktoritet, hade han dock alltid i prövningens stund visat sig vara lojal mot härskarna i universumet och hörsam mot Konstellationsfädernas påbud. Inget verkligt fel hittades någonsin hos honom förrän han skamligt förrådde Urantia.
Det bör observeras att både Lucifer och Caligastia hade blivit tålmodigt instruerade och kärleksfullt varnade beträffande sina kritiska tendenser och den lömska utvecklingen av stoltheten över det egna jaget och den tillhörande överdrivna känslan av ens egen betydelse. Alla dessa försök att hjälpa hade dock misstolkats som obefogad kritik och som oberättigat inkräktande på deras personliga frihet. Både Caligastia och Lucifer ansåg att deras vänliga rådgivare drevs av just dessa förkastliga motiv som hade börjat dominera deras eget förvrängda tänkande och missriktade planering. De bedömde sina osjälviska rådgivare enligt sin egen växande själviskhet.
Från Prins Caligastias ankomst räknat framskred den planetariska civilisationen på ett ganska normalt sätt under närmare tre hundra tusen års tid. Frånsett att Urantia var en sfär för livsmodifikation och därför utsatt för den evolutionära variationens många oregelbundenheter och ovanliga händelser, framskred världen mycket tillfredsställande i sin planetariska utveckling ända fram till Lucifers uppror och Caligastias samtidiga förräderi. All historia därefter har definitivt modifierats av denna katastrofala blunder, såväl som av Adams och Evas senare misslyckande att fullfölja sin planetariska mission.
Prinsen av Urantia gick in i mörkret vid tiden för Lucifers uppror och störtade sålunda planeten in i en långvarig förvirring. Han fråntogs senare sin suveräna ställning genom en gemensam handling av konstellationshärskarna och andra universummyndigheter. Han delade den isolerade Urantias oundvikliga svårigheter ända till tiden för Adams vistelse på planeten och bidrog delvis till misslyckandet av planen att förbättra de dödligas raser genom tillskott av livsblodet från den nya violetta rasen—Adams och Evas efterkommande.
Den fallne Prinsens förmåga att bringa oordning i människors angelägenheter blev enormt beskuren av Makiventa Melkisedeks inkarnation i dödlig gestalt under Abrahams dagar; och senare under Mikaels liv i köttslig gestalt fråntogs denne förrädiske Prins slutligen all sin makt på Urantia.
Fastän lärorna om en personlig djävul på Urantia hade en viss grund i den förrädiske och förhärdade Caligastias närvaro på planeten, var den dock helt fingerad i sin förkunnelse att en sådan ”djävul” kunde påverka det normala människosinnet mot dess fria och naturliga val. Inte ens före Mikaels utgivning på Urantia kunde vare sig Caligastia eller Daligastia någonsin förtrycka de dödliga eller tvinga någon normal individ att göra någonting mot människans egen vilja. Människans fria vilja är suprem i moraliska angelägenheter; även Tankeriktaren i människans inre vägrar tvinga människan att tänka en enda tanke eller utföra en enda handling mot vad människans egen vilja väljer.
Fråntagen all förmåga att skada sina forna undersåtar inväntar nu denne världens rebell den slutliga dom som avkunnas av Dagarnas Forna i Uversa över alla som deltog i Lucifers uppror.
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.