Även om Prinsens högkvarter var utsökt vackert och utformat för att väcka respekt hos den tidens primitiva människor, var det alltigenom anspråkslöst. Byggnaderna var inte särskilt stora emedan det var dessa importerade lärares avsikt att genom att introducera boskapsskötsel uppmuntra till en senare utveckling av jordbruket. Innanför stadsmuren hade tillräckligt med mark reserverats för betesmark och trädgårdsskötsel för att livnära en befolkning om ungefär tjugo tusen personer.
Interiören i templet för dyrkan i stadens centrum och i de tio rådsbyggnaderna för de övervakande grupperna av övermänniskor var verkligen ett vackert konstverk. Fastän bostadsbyggnaderna var förebilder av prydlighet och renlighet, var allting mycket enkelt och alltigenom primitivt i jämförelse med senare tiders utveckling. Vid detta kulturens högkvarter användes inga metoder som inte naturligt hörde till Urantia.
Prinsens kroppsliga stab rådde över enkla och exemplariska boningar som de upprätthöll som hem avsedda att inspirera och gynnsamt påverka de studerande iakttagare som vistades vid världens sociala centrum och utbildningshögkvarter.
Familjelivets bestämda ordning och att bo familjevis i en enskild och jämförelsevis stadigvarande bostad daterar sig från dessa tider i Dalamatia och berodde främst på de ett hundras och deras elevers exempel och på den undervisning som de gav. Hemmet som en enhet i samhället blev ingen framgång förrän supermännen och superkvinnorna i Dalamatia ledde människan till att älska och planera för sina barnbarn och sina barnbarnsbarn. Vilden älskar sitt barn, men den civiliserade människan älskar också sitt barnbarn.
Medlemmarna av Prinsens stab levde tillsammans som far och mor. De hade visserligen inga egna barn, men de femtio mönsterhemmen i Dalamatia gav alltid skydd åtminstone åt fem hundra adopterade småbarn samlade från de högrestående familjerna bland de andoniska och sangiska rasgrupperna; många av dessa barn var föräldralösa. De hade lyckan att komma i åtnjutande av dessa förträffliga föräldrars fostran och träning; och senare, efter tre år i Prinsens skolor (från tretton till femton års ålder), var de redo för giftermål och färdiga att erhålla sitt uppdrag som Prinsens sändebud till de behövande stammarna inom sina respektive rasgrupper.
Fad ansvarade för den undervisningsplan i Dalamatia som verkställdes i form av en yrkesskola där eleverna lärde sig genom att göra och arbetade sig vidare genom att dagligen utföra nyttiga uppgifter. Denna undervisningsplan förbisåg inte tänkandet och känslorna vid utveckling av karaktären, men den prioriterade den manuella träningen. Undervisningen var både individuell och kollektiv. Eleverna undervisades av både män och kvinnor och av båda två tillsammans. Den ena hälften av denna gruppundervisning var delad enligt kön, den andra hälften var gemensam. Eleverna fick individuell undervisning i handens färdigheter och vandes vid umgänge i grupper eller klasser. De tränades i att umgås med grupper av yngre, grupper av äldre, och med fullvuxna, samt i att göra grupparbete med dem som var i samma ålder. De bekantades också med sådana sammanslutningar som familjegrupper, spellag och skolklasser.
Bland de senare eleverna som tränades i Mesopotamien för arbete bland sina respektive raser fanns andoniter från högländerna i västra Indien tillsammans med företrädare för de röda människorna och de blå människorna: Ännu senare intogs också ett litet antal av den gula rasen.
Hap gav dessa tidiga människoraser en morallag. Denna kod var känd som ”Faderns väg” och omfattade följande sju bud:
1. Du skall inte frukta eller tjäna någon annan Gud än allas Fader.
2. Du skall inte vara olydig mot Faderns Son, världens härskare, eller visa vanvördnad för hans övermänskliga medarbetare.
3. Du skall inte tala lögn när du kallas inför folkets domare.
4. Du skall inte döda män, kvinnor eller barn.
5. Du skall inte stjäla din grannes varor eller boskap.
6. Du skall inte röra din väns hustru.
7. Du skall inte visa vanvördnad för dina föräldrar eller för stammens äldste.
Sådan var Dalamatias lag under nästan tre hundra tusen år. Många av de stenar på vilka denna lag inristades ligger nu under vattnen utanför Mesopotamiens och Persiens kust. Det blev sed att var dag i veckan hålla ett av dessa bud i sinnet och använda det för hälsning och för tacksägelse vid måltiderna.
Tidmätningen under denna tid byggde på månens kretslopp om tjugoåtta dagar. Förutom indelningen i dag och natt var detta den enda tideräkning som dessa forna folk kände till. Veckan om sju dagar infördes av lärarna i Dalamatia och uppkom därav att sju var en fjärdedel av tjugoåtta. Betydelsen av talet sju i superuniversumet gav dem otvivelaktigt möjlighet att lägga in en andlig påminnelse i den alldagliga tideräkningen. Det finns inget naturenligt ursprung till veckan som period.
Landet runt staden var väl befolkat inom en radie av cirka etthundrasextio kilometer. Omedelbart runt staden var hundratals graduerade från Prinsens skolor sysselsatta med boskapsskötsel och utförde i övrigt de instruktioner som de hade fått av hans stab och dess talrika människomedhjälpare. Några få ägnade sig åt jordbruk och trädgårdsskötsel.
Människan sändes inte ut till mödan med att odla jorden som straff för förment synd. ”I ditt anletes svett skall du äta åkrarnas frukt” var inte en straffdom uttalad på grund av människans delaktighet i dåraktigheterna vid Lucifers uppror under ledning av den förrädiske Caligastia. Att odla jorden ingår som en naturlig del i etablerandet av en framåtskridande civilisation i de evolutionära världarna, och detta åläggande var det centrala i all undervisning som meddelades av Planetprinsen och hans stab under alla de tre hundra tusen år som förflöt mellan deras ankomst till Urantia och de tragiska dagar då Caligastia förenade sitt öde med rebellen Lucifers öde. Arbetet med jorden är inte en förbannelse; snarare är det den högsta välsignelsen för alla som sålunda tillåts ägna sig åt den mest mänskliga av alla människoaktiviteter.
Då upproret bröt ut hade Dalamatia en bofast befolkning om nästan sex tusen personer. Detta antal inkluderar de reguljära eleverna men omfattar inte besökare och observatörer, som alltid uppgick till mer än ett tusen. Men ni kan knappt ha någon uppfattning om de fantastiska framstegen under dessa länge sedan svunna tider; praktiskt taget alla de underbara resultat som människorna hade uppnått under dessa tider sopades bort av den förfärliga förvirring och det förödande andliga mörker som följde på villfarelsens och upproriskhetens katastrof under Caligastia.