Det är knappast möjligt att förklara för människans sinne av idag många av de underliga och till synes groteska tilldragelserna under det tidiga evolutionära framskridandet. En målinriktad plan fungerade under hela denna skenbart märkliga evolution av levande ting, men vi får inte godtyckligt ingripa i utvecklingen av livsmönstren efter det att de en gång har satts i funktion.
Livsbärarna får använda varje tänkbar naturresurs och utnyttja alla tillfälliga omständigheter som är ägnade att gynna det evolutionära framskridandet av livsexperimentet, men vi har inte tillåtelse att mekaniskt ingripa i eller godtyckligt manipulera evolutionens riktning och gång då det gäller både växter och djur.
Ni har blivit informerade om att de dödliga på Urantia evolverade via utvecklingen av en primitiv groda, och att detta uppåtförande arvsanlag som fanns som potential i en enda groda, med knapp marginal undgick att utplånas vid ett visst tillfälle. Men man bör inte dra den slutsatsen att människosläktets evolution skulle ha avbrutits av en eventuell olycka i detta skede. Vid detta samma tillfälle höll vi på att observera och vårda oss om inte mindre än tusen olika och långt från varandra belägna mutationsframbringande livsformer som kunde ha styrts in till olika utvecklingsmönster på väg mot människan. Denna speciella stamgroda representerade vårt tredje urval, sedan de två tidigare livsformerna hade gått under trots alla våra bemödanden att bevara dem.
Även om Andon och Fonta hade gått förlorade innan de hade fått efterkommande skulle detta visserligen ha fördröjt människans evolution men inte förhindrat den. Efter det att Andon och Fonta hade framträtt och innan de mutationsframbringande människopotentialerna i djurlivet uttömdes utvecklades inte mindre än sju tusen gynnsamma stamformer som kunde ha nått upp till någon form av människoartad utveckling. Många av de bättre bland dessa stamformer sammansmälte senare med olika grenar av det expanderande människosläktet.
Långt innan den Materiella Sonen och Dottern, de biologiska förbättrarna, anländer till en planet har människopotentialerna bland de evolverande djurarterna uttömts. Detta djurlivets biologiska tillstånd framgår för Livsbärarna av fenomenet med den tredje fasen av de biträdande andarnas mobilisering, vilken automatiskt inträffar samtidigt med upphörandet av förmågan hos allt djurliv att ge upphov till mutationspotentialer hos förmänskliga individer.
Människosläktet på Urantia måste lösa sina problem beträffande de dödligas utveckling utgående från det människomaterial som finns—under all framtid utvecklas inga flera raser från källor före människan. Detta faktum utesluter inte möjligheten att uppnå betydligt högre nivåer av mänsklig utveckling genom att intelligent ta vara på de evolutionära potentialer som fortfarande finns i de dödligas släkten. Det som vi Livsbärare gör för att främja och bevara livsformerna innan den mänskliga viljan framträder måste människan göra efter denna händelse och sedan vi har dragit oss tillbaka från aktivt deltagande i evolutionen. Allmänt taget är människans evolutionära bestämmelse i hennes egna händer, och vetenskaplig insikt måste förr eller senare träda i stället för den slumpvisa verkan av det okontrollerade naturliga urvalet och den chansartade fortlevnaden.
I en diskussion om främjandet av evolutionen är det kanske på sin plats att påpeka att i framtiden, i den långa tid som ligger framöver, när ni en gång kan tänkas vara knutna till en kår av Livsbärare, då kommer ni att ha möjligheter i överflöd att komma med förslag och att göra alla tänkbara förbättringar i de planer och förfaranden som gäller skötseln och överflyttningen av livet. Var tålmodiga! Om ni har goda idéer, om ert sinne är fullt av bättre metoder att administrera någon del av universumets områden kommer ni förvisso att få en möjlighet att under kommande tidsåldrar framföra dem för era medarbetare och administrativa följeslagare.