Då andoniternas spridning sträckte sig allt längre gick den kulturella och andliga nivån bakåt under närmare tio tusen år, ända fram till Onagars dagar. Onagar tog över ledarskapet för dessa stammar, åstadkom fred bland dem och ledde dem alla för första gången till dyrkan av ”människornas och djurens Givare av Andan”.
Andons filosofi hade varit högst förvirrad; han var nära att bli elddyrkare som följd av den stora komfort som hans oväntade upptäckt av elden medförde. Förnuftet förde honom emellertid från hans egen upptäckt till solen som en högrestående och mera vördnadsvärd källa till värme och ljus, men den var alltför avlägsen, och så blev han inte heller soldyrkare.
Andoniterna utvecklade tidigt en rädsla för naturelementen—åska, blixt, regn, snö, hagel och is. Hungern var dock den ständigt återkommande driften under dessa första tider, och då de till största delen livnärde sig av djur utvecklade de till slut en form av djurdyrkan. För Andon var de större födodjuren symboler för skapande kraft och upprätthållande styrka. Från tid till annan blev det sed att utse något av dessa större djur till föremål för dyrkan. Då ett speciellt djur var på modet ritade man enkla konturer av det på grottväggarna, och senare då man gjorde fortsatta framsteg inom konsterna ingraverades en sådan djurgud på olika prydnadsföremål.
Mycket tidigt utformade de andoniska folken vanan att avstå från att äta köttet av det djur som stammen vördade. För att på bästa sätt göra intryck på de unga utvecklade de snart en vördnadsceremoni som utfördes kring kroppen av ett av dessa vördade djur; och ännu senare utvecklades denna primitiva kulthandling till mera omfattande offerceremonier hos deras efterkommande. Detta är ursprunget till offrandet som en del av gudsdyrkan. Denna idé utarbetades vidare av Mose som en del av hebréernas ritual, och den bibehölls i princip av aposteln Paulus som doktrinen om försoning av synden genom ”utgjutande av blod”.
Hur födan var det allra viktigaste i livet för dessa primitiva människor framgår av den bön som deras stora lärare Onagar lärde dessa enkla människor. Bönen lyder:
”O, Livets Ande, giv oss idag vår dagliga föda, fräls oss från isens förbannelse, bevara oss från våra fiender i skogen, och tag oss barmhärtigt emot i det Stora Bortom.”
Onagar hade sitt högkvarter på norra kusten av det dåtida Medelhavet i trakten av det nuvarande Kaspiska havet vid en bosättning kallad Oban, ett rastställe där färdleden från södra Mesopotamien mot norr tog av åt väster. Från Oban sände han ut lärare till de avlägsna bosättningarna för att sprida sina nya läror om en enda Gudom och sin uppfattning om livet efter detta, vilket han kallade det Stora Bortom. Dessa Onagars sändebud var världens första missionärer; de var också de första människor som förvällde köttet, de första som regelbundet använde eld vid tillredandet av födan. De stekte kött på spetsen av käppar och även på heta stenar; senare rostade de stora bitar i elden, men deras efterkommande återgick nästan helt till att använda rått kött.
Onagar föddes för 983.323 år sedan (räknat från 1934 e.Kr.), och han levde till sextionio års ålder. Uppteckningarna över vad som åstadkoms av detta mästerliga sinne och denna andliga ledare från tiden före Planetprinsen är en spännande berättelse om hur dessa primitiva folk organiserades till ett verkligt samhälle. Han införde ett effektivt stamstyre vars like de efterkommande generationerna inte uppnådde på många tusen år. Före Planetprinsens ankomst fanns det aldrig mer en lika högtstående andlig civilisation på jorden. Dessa enkla människor hade en verklig fastän primitiv religion, men den gick senare förlorad för deras degenererande efterkommande.
Fastän både Andon och Fonta hade fått Tankeriktare, såsom även många av deras efterkommande, var det först under Onagars dagar som Riktare och serafväktare i stort antal anlände till Urantia. Detta var verkligen den primitiva människans gyllene tidsålder.