Sedan Andon och Fonta hade beslutat att fly norrut överväldigades de för en tid av sina rädslor, i synnerhet rädslan för att förarga sin far och sina närmaste familjemedlemmar. De såg framför sig hur deras fientliga släktingar skulle ge sig ut efter dem och insåg sålunda möjligheten att möta döden i händerna på sina redan från förut avundsjuka stamfränder. I sina unga år hade tvillingarna mest vistats i varandras sällskap, och av den orsaken hade de aldrig varit särskilt populära bland sina kusiner i primaternas stam. Inte heller hade de förbättrat sin ställning inom stammen genom att bygga ett avskilt och mycket överlägset trädtoppshem.
Det var i detta nya hem bland trädtopparna som de, en natt sedan de hade väckts av en våldsam storm, och medan de ängsligt och ömt omfamnade varandra, slutligt och helhjärtat beslöt sig för att fly från stammens boplatser och hemmets trädtoppar.
De hade redan gjort i ordning en primitiv fristad i trädtopparna ungefär en halv dags färd norrut. Detta var deras hemliga och säkra gömställe under den första dagen borta från hemskogarna. Trots att tvillingarna likt primaterna var dödsförskräckta för att nattetid vistas på marken gav de sig kort före mörkrets inbrott iväg på sin färd mot norr. Fastän det krävdes ett ovanligt mod av dem att företa denna nattliga färd, även fast det var fullmåne, drog de helt riktigt den slutsatsen att det var mindre troligt att de då skulle saknas och förföljas av sina stamfränder och släktingar. De kom tryggt fram till sitt tidigare färdigställda gömställe kort efter midnatt.
På sin färd norrut upptäckte de en blottad förekomst av flintsten, och då de fann många stenar som var lämpligt formade för olika ändamål samlade de ihop ett förråd för framtiden. Då Andon försökte spjälka dessa flintstenar så att de bättre skulle lämpa sig för vissa ändamål, upptäckte han deras egenskap att ge ifrån sig gnistor och fick idén om att göra upp eld. Men tanken fick den gången inget fast grepp om honom, då klimatet fortfarande var angenämt och det fanns föga behov av eld.
Höstsolen blev emellertid allt lägre på himlen, och medan de färdades norrut blev nätterna allt kyligare. Redan hade de blivit tvungna att använda djurskinn för att hålla sig varma. Innan de ens hade varit borta hemifrån en måne antydde Andon för sin maka att han trodde sig kunna göra eld med flinta. De försökte under två månaders tid att göra upp eld med hjälp av gnistan från flintstenen men misslyckades hela tiden. Varje dag brukade detta par slå gnistor från flintorna och försöka få veden att tända. Slutligen en dag ungefär vid solnedgången löstes hemligheten med förfarandet när det föll Fonta in att klättra upp i ett träd nära intill för att hämta ett övergivet fågelbo. Boet var torrt och lätt antändligt och flammade följaktligen genast upp i full låga i samma ögonblick som det träffades av gnistan. De blev så överraskade och skrämda av sin framgång att elden nästan slocknade för dem, men de räddade den med att lägga på lämpligt bränsle, och sedan började det första sökandet efter brännved för föräldrarna till hela mänskligheten.
Detta var en av de mest glädjefyllda stunderna i deras korta men händelserika liv. Hela natten satt de uppe och såg på sin eld som brann, samtidigt som de något obestämt insåg att de hade gjort en upptäckt som skulle göra det möjligt för dem att trotsa klimatet och sålunda för evigt vara oberoende av sina djursläktingar i de södra landområdena. Efter att ha vilat i tre dagar och njutit av elden fortsatte de färden.
Andons förfäder bland primaterna hade ofta hållit igång eld som hade tänts av blixten, men aldrig tidigare hade jordens varelser haft en metod för att tända eld efter eget behag. Men det tog lång tid innan tvillingarna lärde sig att torr mossa och andra material tog eld lika lätt som fågelbon.