I början av de tidiga däggdjurens utveckling, till ett högrestående par bland dessa kvicka varelser i deras trädtoppsboning föddes tvillingar, en hane och en hona. I jämförelse med sina förfäder var de verkligen vackra små varelser. De hade endast litet hår på kroppen, men det var ingen nackdel då de levde i ett varmt och jämnt klimat.
Dessa barn växte till en längd av något över ett hundratjugo centimeter. De var i alla avseenden större än sina föräldrar, och de hade längre ben och kortare armar. Deras tummar var nästan helt motsatta i förhållande till handflatan och lämpade sig nästan lika bra som den nutida människans tumme för olika slag av arbete. De gick upprätt och hade fötter som var nästan lika väl lämpade för gång som de senare människorasernas fötter.
I jämförelse med människorna var deras hjärna underlägsen och mindre, men mycket överlägsen och förhållandevis mycket större än deras förfäders hjärna. Tvillingarna visade tidigt prov på en högre intelligens och erkändes snart som ledare för hela de tidiga däggdjurens grupp; de införde faktiskt en primitiv form av samhällsorganisation och en enkel ekonomisk arbetsfördelning. Denna bror och syster parade sig och snart hade de ett samhälle om tjugoett barn, mycket lika dem själva, alla mer än ett hundratjugo centimeter långa och i alla avseenden överlägsna sina förfäders art. Denna nya grupp bildade mellandäggdjurens kärna.
När denna nya och överlägsna grupp växte sig stor till antalet utbröt krig, oförsonligt krig; och när den fruktansvärda striden var över fanns inte längre en enda individ av förfädernas tidigare släkte av däggdjur vid liv. Denna mindre talrika men kraftfullare och intelligentare sidogren av arten hade överlevt på bekostnad av sin stam.
Och nu blev denna varelse under närmare femtontusen års tid (sexhundra generationer) en skräck i denna del av världen. Alla de stora och vildsinta djuren från tidigare tider hade gått under. De stora djuren som hörde hemma i dessa trakter var inte köttätare, och de större arterna av kattdjurens familj, lejon och tigrar, hade ännu inte invaderat denna egendomligt skyddade vrå på jordens yta. Därför blev dessa mellandäggdjur djärva och slog under sig hela sitt hörn av skapelsen.
Jämfört med sin stamart var mellandäggdjuren i varje avseende en förbättring. Även deras potentiella livstid var längre, nämligen omkring tjugofem år. Ett antal rudimentära människodrag framträdde i denna nya art. Förutom de medfödda fallenheter som fanns hos deras förfäder hade dessa mellandäggdjur förmågan att i vissa motbjudande situationer visa avsky. De hade vidare en tydlig samlarinstinkt; de gömde föda för att användas senare och var mycket begivna på att samla jämna runda kiselstenar och vissa typer av runda stenar som lämpade sig som ammunition vid försvar eller anfall.
Dessa mellandäggdjur var de första som uppvisade en klar benägenhet för byggande, såsom framgår av deras inbördes tävlan i att bygga både hem i trädtopparna och underjordiska gömställen med många tunnlar; de var den första arten av däggdjur som någonsin sörjde för sin säkerhet genom att bygga skydd både i trädtoppar och under jorden. Till stor del övergav de träden som vistelseställen och levde på marken under dagen samt sov i trädtopparna om nätterna.
Med tiden resulterade slutligen den naturliga ökningen i antal till allvarlig tävlan om födan och kamp om sexualpartner, vilket allt kulminerade i en serie förödande strider som nästan förintade hela arten. Dessa strider fortsatte tills endast en grupp om mindre än ett hundra individer fanns kvar i livet. Men fred rådde än en gång, och denna ensamma överlevande stam byggde på nytt sina sovrum i trädtopparna och återgick igen en gång till en normal och halvt fredlig tillvaro.
Ni kan knappast inse hur nära det var att era anfäder före människan från tid till annan inte hade blivit utrotade. Hade den groda, som var en föregångare till hela mänskligheten, vid ett visst tillfälle gjort ett fem centimeter kortare hopp, så hade hela evolutionens gång förändrats avsevärt. Den omedelbara lemurliknande stammodern till de tidiga däggdjursarterna undgick döden endast med en hårsmån inte mindre än fem gånger innan hon födde fadern till den nya och högre däggdjursklassen. Det farligaste tillfället av alla var emellertid då blixten slog ned i det träd där den blivande modern till primattvillingarna sov. Båda dessa mellandäggdjursföräldrar blev allvarligt chockerade och svårt brända; tre av deras sju barn dödades av denna blixt från skyn. Dessa evolverande djur var närapå vidskepliga. Detta par i vars trädtoppshem blixten hade slagit ned var de egentliga ledarna för den mera progressiva gruppen inom mellandäggdjurens art; och i enlighet med deras exempel flyttade mer än hälften av stammen, de mera intelligenta familjerna, över tre kilometer bort från denna plats och började bygga nya boningar i trädtopparna och nya skyddsrum under jorden—tillfälliga gömställen vid tider av plötslig fara.
Snart efter det att deras hem hade blivit färdigt fann sig detta par, veteraner från så många strider, vara stolta föräldrar till tvillingar, de intressantaste och viktigaste djur som någonsin hade fötts till världen fram till den tiden, ty de var de första av den nya arten primater, som utgjorde nästa livsviktiga steg i evolutionen före människan.
Samtidigt med födseln av dessa primattvillingar föddes tvillingar också åt ett annat par—en säreget efterbliven hane och hona av mellandäggdjurens grupp, ett par som var både mentalt och fysiskt underlägset. Dessa tvillingar, en hane och en hona, var inte intresserade av erövringar; de sysslade endast med att söka föda, och då de inte gärna åt kött förlorade de snart allt intresse för att fånga byte. Dessa efterblivna tvillingar blev grundläggare av de nutida familjerna av apor. Deras efterkommande sökte sig till de varmare sydligare områdena med sitt milda klimat och sin rikliga förekomst av tropiska frukter; där har de fortsatt att leva i stort sett så som då, med undantag för de grenar som parade sig med de från tidigare existerande typerna av gibboner och apor och vilka till följd därav har gått avsevärt bakåt.
Sålunda kan man klart se att människan och apan är besläktade endast såtillvida att de uppkom från mellandäggdjuren, en grupp inom vilken den samtidiga födseln och senare segregeringen av två tvillingpar inträffade. Det lägrestående parets bestämmelse blev att ge upphov till de nutida typerna av apor, babianer, schimpanser och gorillor; det högrestående parets bestämmelse blev att fortsätta den uppåtgående linje som utvecklades fram till människan själv.
Nutidsmänniskan och aporna uppkom från samma grupp och art, men inte från samma föräldrar. Människans förfäder härstammar från de högrestående anlagsbärarna bland den utvalda återstoden av en grupp av mellandäggdjur, medan de nutida aporna (med undantag för vissa tidigare existerande typer av lemurer, gibboner, apor och andra apliknande varelser) är efterkommande till det lägst stående paret i denna grupp av mellandäggdjur, ett par som överlevde endast genom att gömma sig i ett underjordiskt matförråd i över två veckors tid under stammens sista rasande strid och som kom fram först när fientligheterna var gott och väl överståndna.