Vid gryningen av denna period av relativt lugn på jordens yta, var livet begränsat till de olika inlandshaven och oceanernas kustvatten; hittills hade ingen form av landorganism utvecklats. De primitiva havsdjuren var väl etablerade och beredda för nästa evolutionära utveckling. Amöborna, som framträdde mot slutet av den föregående övergångsperioden, var typiska överlevande från detta första stadium av djurliv.
För 400.000.000 år sedan var det marina livet i form av både växter och djur ganska väl utspritt över hela världen. Världens klimat blev en aning varmare och jämnare. Det förekom en allmän översvämning av de olika kontinenternas kustområden, i synnerhet i Nord- och Sydamerika. Nya oceaner uppkom, och de äldre vattenområdena utvidgades mycket.
Vegetationen klättrade nu för första gången upp på land och gjorde snart snabba framsteg i att anpassa sig till en icke-marin omgivning.
Plötsligt och utan gradvisa förstadier framträdde de första mångcelliga djuren. Trilobiterna hade uppkommit, och under många tidsåldrar dominerade de haven. Från det marina livets synvinkel var detta trilobiternas tidsålder.
Under senare delen av detta tidssegment höjde sig stora delar av Nordamerika och Europa från havet. Jordskorpan var temporärt stabiliserad; berg, eller hellre höga landupphöjningar reste sig längs Atlantens och Stilla Havets kust, i Västindien och i södra Europa. Hela den karibiska regionen reste sig betydligt.
För 390.000.000 år sedan var landet fortfarande upphöjt. I delar av östra och västra Amerika samt västra Europa kan man finna stenavlagringar som bildades under dessa tider, och de är de äldsta berg som innehåller fossil av trilobiter. Det fanns många långa fingerlika havsvikar som sträckte sig in i landmassorna och där dessa fossilbärande berg bildades genom avlagring.
Inom några få miljoner år började Stilla Oceanen invadera de amerikanska kontinenterna. Landsänkningen orsakades i huvudsak av anpassningar i jordskorpan fastän landets utbredning i sidled, eller kontinentalförskjutningen, också var en faktor.
För 380.000.000 år sedan höll Asien på att sjunka, och alla andra kontinenter upplevde en kortlivad höjning. Men då denna epok framskred erövrade den nyligen uppkomna Atlantiska Oceanen omfattande områden längs alla angränsande kuster. Nordatlanten eller de arktiska haven var då förenade med de sydliga vattnen vid Mexikobukten. När detta sydliga hav trängde in i Appalachernas dalsänka slog dess vågor i öst mot berg så höga som Alperna, men i allmänhet var kontinenterna ointressanta lågländer, helt utan landskapsskönhet.
De sedimentära avlagringarna från dessa tider är av fyra slag:
1. Konglomerat—materia som har avlagrats nära strandlinjen.
2. Sandsten—avlagringar som skedde i grunt vatten, men där vågorna var tillräckliga för att hindra gyttja från att sätta sig.
3. Lerskiffer—avlagringar som har skett i djupare och lugnare vatten.
4. Kalksten—inkluderande avlagringarna av trilobitskal på djupt vatten.
Trilobitfossilerna från dessa tider uppvisar vissa grundliggande likformigheter tillsammans med vissa väl markerade variationer. De första djur som utvecklades från de tre ursprungliga inplanteringarna av liv hade sina särdrag; de som framträdde på den västra hemisfären var något annorlunda än de som fanns i den eurasiska gruppen och de som hörde till den australasiatiska eller australisk-antarktiska typen.
För 370.000.000 år sedan inträffade Nord- och Sydamerikas omfattande och nästan totala nedsjunkande i havet, varefter Afrika och Australien sjönk. Endast vissa delar av Nordamerika förblev ovanför dessa grunda kambriska hav. Fem miljoner år senare höll haven på att dra sig tillbaka inför det stigande landet. Alla dessa företeelser då landet sjönk och steg var odramatiska och försiggick långsamt över miljoner år.
De skikt som innehåller trilobitfossil från denna epok förekommer här och var på alla kontinenter utom i Centralasien. I många regioner är dessa berglager horisontala, men i bergskedjorna har trycket och veckningen ställt dem på kant och förvridit dem. Och detta tryck har på många ställen ändrat den ursprungliga karaktären av dessa avlagringar. Sandsten har blivit kvarts, lerskiffer har förändrats till stenskiffer, medan kalksten har omvandlats till marmor.
För 360.000.000 år sedan höll landet fortfarande på att höja sig. Nord- och Sydamerika var väl uppe. Västra Europa och de Brittiska öarna höjde sig, med undantag för vissa delar av Wales som var djupt under vatten. Det fanns inga stora istäcken under dessa tidsåldrar. De avlagringar som har antagits härröra från istider och som framträder i samband med dessa skikt i Europa, Afrika, Kina och Australien har förorsakats av enskilda bergsglaciärer eller av förskjutningen av istidsgrus av senare ursprung. Hela världen hade ett havsklimat, inget inlandsklimat. De sydliga haven var varmare då än nu, och de sträckte sig norrut över Nordamerika upp till polarregionerna. Golfströmmen gick över den mittersta delen av Nordamerika och vek sedan av mot öster för att skölja över och värma Grönlands kuster, vilket gjorde denna nu isbeklädda kontinent till ett verkligt tropiskt paradis.
Det marina livet var mycket likartat världen över och bestod av havsalger, encelliga organismer, enkla svampdjur, trilobiter och andra kräftdjur—räkor, kräftor och humrar. Tre tusen olika slags av armfotingar uppkom vid slutet av denna period, men endast tvåhundra av dem har överlevt. Dessa djur representerar ett urval av tidigt liv som finns kvar i våra dagar i praktiskt taget oförändrad form.
Trilobiterna var ändå de dominerande levande varelserna. De var könsliga djur och existerade i många former; då de var dåliga simmare flöt de långsamt omkring i vattnet eller krälade fram längs havsbottnarna, och i självförsvar rullade de ihop sig då deras senare framträdande fiender anföll dem. Deras längd varierade från fem till trettio centimeter, och de utvecklade sig till fyra skilda grupper: köttätande, växtätande, allätande och ”gyttjeätande”. Den sistnämnda gruppens förmåga att till största del livnära sig på oorganisk materia—det sista mångcelliga djuret som kunde det—förklarar deras stora förökning och deras långa fortbestånd.
Detta var den biogeologiska bilden av Urantia vid slutet av den långa period i världens historia, omfattande femtio miljoner år, som av era geologer har betecknats som den kambriska perioden.