Under universummaterialiseringens tidiga epoker finns väldiga vätemoln utströdda i rymdregionerna, just sådana astronomiska anhopningar av stoft som nu kännetecknar många regioner överallt i den avlägsna rymden. Mycket av den organiserade materia som de flammande solarna bryter ned och sprider ut som strålenergi byggdes ursprungligen upp i dessa tidigt uppkommande vätemoln i rymden. Under vissa ovanliga förhållanden förekommer sprängning av atomer också i kärnan av större vätemassor. Alla dessa fenomen av atomuppbyggnad och -upplösning, som sker till exempel i de starkt upphettade nebulosorna, åtföljs av uppkomsten av flodvågor av strålningsenergins korta rymdstrålar. I samband med dessa olika strålningar förekommer en form av rymdenergi som är okänd på Urantia.
Energiladdningen i dessa korta strålar i universumets rymd är fyra hundra gånger större än i alla andra former av strålenergi som existerar i de organiserade rymddomänerna. Produktionen av korta rymdstrålar, vare sig de kommer från de flammande nebulosorna, de spända elektriska fälten, yttre rymden, eller de väldiga stoftmolnen av väte, modifieras kvalitativt och kvantitativt av fluktuationer och plötsliga spänningsförändringar i temperatur, gravitation och elektrontryck.
Dessa eventualiteter i fråga om rymdstrålarnas ursprung bestäms av många kosmiska tilldragelser samt av den cirkulerande materians banor, som varierar från modifierade cirklar till extrema ellipser. De fysiska förhållandena kan också storligen förändras emedan elektronen ibland roterar i motsatt riktning mot den grövre materiens rotation, till och med i samma fysiska zon.
De väldiga vätemolnen är verkliga kosmiska kemilaboratorier, där det förekommer alla former av evolverande energi och av materia i omvandling. Omfattande energiprocesser förekommer också i de gaser som finns i de stora dubbelstjärnornas utkanter och som ofta delvis överlappar varandra och därför i hög grad blandas. Men ingen av dessa enorma och vidsträckta energiaktiviteter i rymden utövar det minsta inflytande på det organiserade livets fenomen—på groddplasman hos levande ting och varelser. Dessa energiförhållanden i rymden är en del av den omgivning som är väsentlig för etablerandet av liv, men de har inte del i de senare förändringarna i arvsmassans faktorer, vilket är fallet med en del av de längre strålarna i strålenergin. Det liv som Livsbärarna inplanterar är fullt motståndskraftigt mot hela detta häpnadsväckande flöde av universumenergins korta rymdstrålar.
Alla dessa väsentliga kosmiska förhållanden måste utvecklas till ett fördelaktigt stadium innan Livsbärarna faktiskt kunde påbörja etablerandet av liv på Urantia.