Planetens atmosfär filtrerar igenom till jorden ungefär två miljarddelar av solens totala utstrålning av ljus. Om det ljus som faller på Nordamerika skulle betalas enligt en taxa om femton öre per kilowattimme skulle den årliga ljusräkningen stiga till över sex triljoner kronor. Chicagos räkning för solsken skulle stiga till betydligt över 700 miljoner kronor om dagen. Man bör komma ihåg att ni också får andra former av energi från solen—ljus är inte den enda gåva som når er atmosfär från solen. Väldiga solenergier strömmar in till Urantia och omfattar våglängder både över och under det område som människans syn kan uppfatta.
Jordens atmosfär är nästan helt ogenomtränglig för en stor del av den solstrålning som hör till den yttersta ultravioletta ändan av spektret. De flesta av dessa korta våglängder absorberas av ett ozonlager som finns överallt på en nivå om cirka sexton kilometer ovanför jordens yta och som sträcker sig mot rymden ytterligare sexton kilometer. Det ozon som genomsyrar denna region skulle enligt förhållandena vid jordens yta bilda endast ett två och en halv millimeter tjockt lager; det oaktat skyddar denna relativt ringa och till synes betydelselösa mängd ozon Urantias invånare från ett övermått av de farliga och förödande ultravioletta strålningskomponenter som finns i solljuset. Men om detta ozonlager vore endast obetydligt tjockare skulle ni berövas de i högsta grad viktiga och hälsosamma ultravioletta strålar som nu når jordens yta och som utgör ett förstadium till ett av era mest nödvändiga vitaminer.
Trots detta insisterar dock en del av era mindre fantasirika dödliga mekanister på att betrakta den materiella skapelsen och människans evolution som en tillfällighet. Urantias mellanvarelser har från fysikens och kemins område samlat över femtiotusen fakta, som de anser vara oförenliga med slumpens lagar och som de hävdar att ovillkorligen utvisar närvaron av ett intelligent syfte i den materiella skapelsen. Allt detta tar inte med i räkningen deras katalog av över ett hundra tusen fynd utanför fysikens och kemins område, vilka de vidhåller bevisar närvaron av sinne i planerandet, skapandet och upprätthållandet av det materiella världsalltet.
Från er sol strömmar en veritabel flod av dödsbringande strålar ut, och ert angenäma liv på Urantia beror på den ”slumpmässiga” inverkan av över fyrtio till synes oavsiktliga skyddsmekanismer som fungerar på liknande sätt som verkan av detta unika ozonlager.
Vore det inte för atmosfärens verkan som ”täcke” om natten, skulle värmen så snabbt gå förlorad genom strålning att det vore omöjligt att uppehålla livet annat än på konstgjord väg.
De lägre åtta eller nio kilometrarna av jordens atmosfär är troposfären; det är den region där vindar och luftströmmar åstadkommer väderleksfenomen. Ovanför denna region ligger den inre jonosfären och genast ovanför denna stratosfären. Från jordens yta uppåt räknat faller temperaturen stadigt under nio till tretton kilometer, vid vilken höjd den är cirka -57 grader (C). Denna temperaturvariation mellan -54 och -57 grader (C) är oförändrad under de följande sextiofyra kilometrarna uppåt; detta område med konstant temperatur är stratosfären. På en höjd av sjuttiotvå till åttio kilometer börjar temperaturen stiga, och denna stegring fortsätter tills, på den nivå där norrskenet uppträder, en temperatur på +650 grader (C) uppnås, och det är denna intensiva hetta som joniserar syret. Temperaturen i en sådan uttunnad atmosfär kan knappast jämföras med de temperaturer som uppmäts vid jordens yta. Kom ihåg att hälften av all er atmosfär finns inom de första fem kilometrarna. Höjden av jordens atmosfär anges av de högsta norrskensflammorna—omkring sexhundrafyrtio kilometer.
Norrskensfenomenen har ett direkt samband med solfläckarna, dessa solcykloner som virvlar i motsatt riktning ovanför och nedanför solens ekvator, precis som de tropiska orkanerna på jorden. Sådana atmosfäriska störningar virvlar i motsatt riktning när de inträffar ovanför eller under ekvatorn.
Solfläckarnas förmåga att ändra ljusets frekvenser visar att dessa centra för solstormar fungerar som enorma magneter. Sådana magnetiska fält kan slunga laddade partiklar från solfläckarnas kratrar ut genom rymden till jordens yttre atmosfär, där deras joniserande inverkan åstadkommer dessa praktfulla uppvisningar som norrsken. Därför har ni de mest omfattande norrskensfenomen när antalet solfläckar är som störst—eller kort därefter—vid vilken tid fläckarna mera allmänt är ekvatorialt belägna.
Även kompassnålen reagerar för denna inverkan från solen eftersom den vänder sig en aning mot öster då solen går upp och en aning mot väster då solnedgången närmar sig. Detta sker varje dag, men under toppen av solfläcksperioderna är denna avvikelse i kompassen dubbelt så stor. Dessa dagliga rörelser i kompassen är en reaktion på en ökad jonisering av den övre atmosfären som solljuset åstadkommer.
Det är närvaron av två olika nivåer av elektriskt ledande regioner i den övre stratosfären som möjliggör fjärröverföringen av era radioutsändningar på lång- och kortvåg. Era utsändningar störs ibland av de fruktansvärda stormar som tidvis rasar i dessa yttre jonosfärområden.