Den tid då Urantias historia egentligen börjar är för 1.000.000.000 år sedan. Planeten hade uppnått ungefär sin nuvarande storlek. Ungefär vid denna tid upptogs den i Nebadons fysiska register och gavs sitt namn: Urantia.
Atmosfären underlättade avkylningen av jordskorpan tillsammans med fuktighetens ständiga utfall. Den vulkaniska verksamheten bragte tidigt det inre värmetrycket och jordskorpans sammandragning i jämvikt; och när antalet vulkaner snabbt minskade började jordbävningar förekomma allteftersom denna jordskorpans avkylnings- och anpassningsepok framskred.
Urantias egentliga geologiska historia börjar med att jordskorpan avkyls tillräckligt för att den första oceanen kan bildas. Vattenångans kondensering på jordens svalnande yta fortsatte, då den en gång hade börjat, tills den var så gott som slutförd. Vid slutet av denna period var oceanen världsomfattande och täckte hela planeten med ett genomsnittligt djup om över en och en halv kilometer. Tidvattensföreteelserna fungerade då i stort sett så som de nu kan iakttas, men denna primitiva ocean var inte salt; den var praktiskt taget ett sötvattenstäcke över hela världen. Dåförtiden var största delen av kloret förenat med olika metaller, men det fanns tillräckligt av det för att i förening med väte göra vattnet en aning syrligt.
När detta avlägsna tidsskede börjar bör Urantia ses som en vattenbunden planet. Senare kom djupare liggande och därför tyngre lavaströmmar upp på bottnen av den nuvarande Stilla Oceanen, och denna del av den vattentäckta ytan blev ansenligt nedtryckt. Den första kontinentala landmassan steg upp från världsoceanen för att återställa jämvikten i den så småningom allt tjockare jordskorpan.
För 950.000.000 år sedan presenterade Urantia panoramat av en enda stor kontinent och en enda vidsträckt vattenmassa, Stilla Oceanen. Vulkaner fanns fortfarande i stor utsträckning, och jordbävningarna var både ofta förekommande och svåra. Meteorerna fortsatte att bombardera jorden, men de höll på att minska både i fråga om frekvens och storlek. Atmosfären klarnade upp, men mängden av koldioxid var fortfarande stor. Jordskorpan håller på att stabiliseras.
Det var ungefär vid denna tid som Urantia hänfördes till systemet Satania för planetarisk administration och upptogs i Norlatiadeks livsregister. Från och med den tidpunkten har den lilla och obetydliga sfären tagits administrativt i beaktande. Denna sfär skulle bli den planet där Mikael skulle ta itu med det oerhörda företaget att utge sig som dödlig, att ta del av de erfarenheter som senare har haft som följd att Urantia lokalt har blivit känd som ”korsets värld”.
För 900.000.000 år sedan bevittnades den första rekognosceringspatrullens ankomst från Satania till Urantia, utsänd från Jerusem för att undersöka planeten och rapportera om dess lämplighet som en sfär för livsexperiment. Denna kommission bestod av tjugofyra medlemmar och omfattade Livsbärare, Lanonandeksöner, Melkisedekar, serafer och andra av det himmelska livets klasser som har att göra med de första tiderna av planetarisk organisation och administration.
Efter en noggrann undersökning av planeten återvände denna kommission till Jerusem och rapporterade i fördelaktiga ordalag till Systemhärskaren att de rekommenderade att Urantia upptas i registret för livsexperiment. Er värld registrerades i Jerusem i enlighet därmed som en decimalplanet, och Livsbärarna meddelades att de skulle få tillstånd att inrätta nya mönster för mekanisk, kemisk och elektrisk mobilisering vid den senare tid då de skulle anlända med mandat att överföra och inplantera liv.
I vederbörlig ordning fullbordade en blandkommission om tolv medlemmar i Jerusem arrangemangen för att ta planeten i besittning, och dessa godkändes av den planetariska kommissionen om sjuttio medlemmar i Edentia. Dessa planer som hade utarbetats av de handledande rådgivarna till Livsbärarna godkändes slutligt i Salvington. Snart därefter innehöll Nebadons informationsutsändningar ett tillkännagivande om att Urantia skulle bli den scen där Livsbärarna skulle komma att utföra sitt sextionde experiment i Satania, avsett att utveckla och förbättra den typ av Nebadons livsmönster som förekommer i Satania.
Kort efter det att Urantia för första gången hade tillkännagivits genom universumets informationsutsändningar till hela Nebadon beviljades den fullvärdig status i universumet. Snart därefter infördes den i registren på de mindre och större sektorernas högkvartersplaneter i superuniversumet; och innan denna tidsålder var till ända hade Urantia kommit in i Uversas register över planetariskt liv.
Hela denna tidsålder kännetecknades av ofta förekommande och våldsamma stormar. Den tidiga jordskorpan befann sig i ett stadium av ständig förändring. Ytans avkylande alternerade med enorma lavaströmmar. Ingenstans på jordytan kan man finna något av denna ursprungliga planetskorpa. Allting har alltför många gånger blandats ihop med lava som har sprutat upp ur djupet och med senare avlagringar från den tidiga världsvida oceanen.
Ingenstans på jordytan finner man mera av de modifierade resterna av denna urgamla berggrund, som fanns före oceanen, än i nordöstra Kanada runt Hudsonviken. Denna omfattande granithöjning består av sten som hör till tiderna före oceanen. Dessa bergslager har blivit upphettade, böjda, hopknycklade, krossade, och gång på gång har de genomgått dessa förvrängande metamorfosa förändringar.
Under alla oceantidsåldrar lade sig enorma fossilfria skiktade stenlager på denna forntida oceans botten. (Kalksten kan bildas som resultat av kemisk utfällning; all äldre kalksten uppkom inte av det marina livets avlagringar.) I inga av dessa forntida bergsformationer finner man tecken på liv; de innehåller inga fossiler, såvida inte senare avlagringar från vattentidsåldrarna av någon tillfällighet har blandats med dessa äldre lager från tiden före livet.
Den tidiga jordskorpan var högst instabil, men berg höll ännu inte på att bildas. Planeten sammandrogs under gravitationstrycket medan den formades. Berg är inte ett resultat av att den svalnande skorpan på en sfär som drar sig samman skulle falla ihop; bergen uppkommer senare som ett resultat av regnets, gravitationens och erosionens inverkan.
Den kontinentala landmassan växte under detta skede tills den omfattade nästan tio procent av jordens yta. Svåra jordbävningar uppkom först då den kontinentala landmassan hade höjt sig en god bit över vattnet. Då de en gång hade börjat tilltog de i frekvens och omfattning från tidsålder till tidsålder. Under loppet av miljoner och åter miljoner år har jordbävningarna avtagit, men Urantia har fortfarande i medeltal femton jordbävningar om dagen.
För 850.000.000 år sedan började den första verkliga epok då jordskorpan stabiliserades. Största delen av de tyngre metallerna hade sjunkit ned mot globens centrum; den svalnande skorpan hade upphört att falla ihop i samma stora utsträckning som under tidigare tidsåldrar. En bättre balans uppkom mellan det uppstigande landet och den tyngre oceanbottnen. Lavamassans strömningar under jordskorpan omfattade närapå hela världen, och detta utjämnade och stabiliserade fluktuationerna som kom sig av avkylning, sammandragning och förskjutning i ytskikten.
Vulkanutbrotten och jordbävningarna fortfor att avta i frekvens och styrka. Atmosfären renades så småningom från vulkaniska gaser och vattenånga, men koldioxidmängden var fortfarande stor.
De elektriska störningarna i luften och i jorden var också i avtagande. Lavaströmmarna hade tagit upp till ytan en blandning av grundämnen som diversifierade jordskorpan och bättre isolerade planeten från vissa rymdenergier. Allt detta gjorde mycket för att underlätta kontrollen av jordens energi och att reglera dess flöde, såsom de magnetiska polernas funktion påvisar.
För 800.000.000 år sedan började den första stora landepoken, den tidsålder då landkontinenten allt mera höjde sig.
Sedan jordens hydrosfär först hade kondenserats till världsoceanen och senare till Stilla Oceanen bör man förstå att denna senare vattenmassa då täckte nio tiondedelar av jordens yta. Meteorer som föll i havet samlades på oceanens botten; meteorerna består allmänt taget av tunga material. De som föll på land oxideras till stor del, nöttes senare ned av erosionen och spolades ut i oceanens djup. På detta sätt blev oceanens botten allt tyngre, och till detta kom vikten av en vattenmassa som på vissa ställen var cirka sexton kilometer djup.
Det tilltagande nedtyngandet av Stilla Oceanen verkade så att den kontinentala landmassan ytterligare sköts upp. Europa och Afrika började stiga upp ur Stilla Oceanens djup tillsammans med de landmassor som nu kallas Australien, Nord- och Sydamerika och kontinenten Antarktis, samtidigt som Stilla Oceanens botten ytterligare sjönk för att uppväga landhöjningen. Vid slutet av denna period bestod nästan en tredjedel av jordens yta av land, allt som en enda kontinent.
Med denna ökade landhöjning uppkom de första olikheterna i planetens klimat. Landhöjning, kosmiska moln och oceanernas inverkan är de viktigaste faktorerna vid klimatväxlingen. Den asiatiska landmassans ryggrad nådde en höjd om nästan fjorton och en halv kilometer då landhöjningen var som störst. Om det hade funnits mycket fukt i den luft som svävade över dessa högt uppstigna regioner skulle enorma istäcken ha bildats; istiden skulle ha kommit långt innan den gjorde det. Det tog flera hundra miljoner år innan lika mycket land igen framträdde ovanför vattnet.
För 750.000.000 år sedan började de första brytningarna i den kontinentala landmassan som en stor spricka från norr till söder, vilken senare släppte in oceanens vatten och beredde vägen för den västliga driften av kontinenterna Nord- och Sydamerika, inklusive Grönland. Den långa klyvningen i öst-västlig riktning skiljde Afrika från Europa och lösgjorde landmassorna Australien, Stillahavsöarna och Antarktis från den asiatiska kontinenten.
För 700.000.000 år sedan närmade sig Urantia den punkt då förhållandena blev lämpliga för uppehållandet av liv. Kontinentaldriften fortsatte; oceanen trängde som långa fingerliknande hav allt mera in i landet och bildade dessa grunda vatten och skyddade vikar som är så lämpliga som hemvist för det marina livet.
För 650.000.000 år sedan bevittnades en fortsatt separering av landmassorna och som en följd därav en ytterligare utbredning av de kontinentala haven. Och dessa vatten uppnådde snabbt den salthalt som var nödvändig för livet på Urantia.
Det var dessa hav och deras efterföljare som förde livets register på Urantia, vilket man senare har funnit i välbevarade stensidor, volym efter volym, medan skede följde på skede och tidsålder på tidsålder. Dessa forna tiders inlandshav var i sanning evolutionens vagga.
[Framfört av en Livsbärare, medlem av den ursprungliga Urantiakåren och nu här bosatt som observatör.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.