Under dessa första tider svärmade små sönderfallande och kondenserande kroppar omkring i solsystemets rymdregioner, och då en skyddande förbränningsatmosfär saknades kraschade sådana rymdkroppar direkt ned på Urantias yta. Dessa oupphörliga nedslag höll planetens yta mer eller mindre upphettad, och detta, tillsammans med den ökade påverkan av gravitationen, i och med att sfären blev större, började sätta igång de influenser vilka så småningom fick de tyngre grundämnena, såsom järn, att söka sig allt mera mot planetens kärna.
För 2.000.000.000 år sedan började jorden bli avgjort större än månen. Alltid hade planeten varit större än sin satellit, men skillnaden i storlek var inte så stor förrän ungefär vid denna tid då enorma rymdkroppar infångades av jorden. Urantia var då ungefär en femtedel av sin nuvarande storlek och hade blivit tillräckligt stor för att hålla kvar den primitiva atmosfär som hade börjat uppkomma som ett resultat av grundämnenas interna kamp mellan det upphettade inre och den svalnande skorpan.
Verksamhet som tydligt kan klassificeras som vulkanisk kan dateras från dessa tider. Hettan i jordens inre fortfor att stegras av att de radioaktiva eller tyngre grundämnen som meteorerna hade haft med sig från rymden begravdes allt djupare. Studiet av dessa radioaktiva grundämnen avslöjar att Urantias yta är över en miljard år gammal. Radiumklockan är er mest tillförlitliga tidmätare då ni gör vetenskapliga uppskattningar av planetens ålder, men alla dessa uppskattningar visar för kort tid, därför att de radioaktiva material som ni har möjlighet att undersöka alla kommer från jordens ytskikt och således representerar Urantias förhållandevis nyliga anskaffningar av dessa grundämnen.
För 1.500.000.000 år sedan var jorden två tredjedelar av sin nuvarande storlek, medan månen närmade sig sin nuvarande massa. Jordens snabba ökning i storlek över månen gjorde det möjligt för den att långsamt börja röva till sig den knappa atmosfär som satelliten ursprungligen hade.
Den vulkaniska verksamheten var nu som störst. Hela jorden var ett veritabelt glödande inferno, och ytan påminde om dess tidigare smälta stadium innan de tyngre metallerna graviterade mot centrum. Detta är den vulkaniska tidsåldern. Trots det bildas så småningom en skorpa bestående i huvudsak av den jämförelsevis lättare graniten. Scenen håller på att göras i ordning för en planet som en dag förmår uppehålla liv.
En primitiv planetarisk atmosfär utvecklar sig långsamt, och den innehåller nu en del vattenånga, kolmonoxid, koldioxid och väteklorid, men det finns föga eller inget fritt kväve eller fritt syre. Atmosfären i en värld under den vulkaniska tidsåldern erbjuder ett sällsamt skådespel. Förutom de nämnda gaserna var den starkt fylld av talrika vulkaniska gaser och, efterhand som luftskiktet blev äldre, av förbränningsprodukterna från de kraftiga meteorskurar som ständigt störtar ned mot planetens yta. Denna förbränning av meteorer håller atmosfären nästan tömd på syre, och meteorbombardemangets takt är fortfarande enorm.
Så småningom blev atmosfären mera stadgad och avkyldes tillräckligt för regn att börja falla på planetens heta klippiga yta. Under tusentals år var Urantia innesluten i ett enda väldigt och enhetligt hölje av ånga. Under dessa tider sken solen aldrig på jordens yta.
Mycket av kolet i atmosfären bands till karbonater av de olika metaller, som det fanns gott om i planetens ytskikt. Senare konsumerades mycket större mängder av dessa kolgaser av det tidiga och frodiga växtlivet.
Även under senare tidsperioder hölls luften nästan helt tömd på syre av de fortsatta lavaströmmarna och de inkommande meteorerna. Inte heller innehåller de tidiga avlagringarna i de primitiva oceaner, som snart uppkom, några färgade stenar eller lerskiffer. Och under en lång tid efter det att denna ocean hade uppkommit fanns det praktiskt taget inget fritt syre i atmosfären; det började förekomma syre i betydande mängder först när det senare producerades av havsalger och andra former av växtliv.
Den primitiva planetariska atmosfären under den vulkaniska tidsåldern erbjöd föga skydd mot meteorsvärmarnas kollisionsnedslag. Miljoner och åter miljoner meteorer förmår tränga igenom detta luftlager och slår ner på planetens yta som fasta kroppar. Men med tiden visar det sig att allt färre meteorer är tillräckligt stora för att övervinna det allt starkare friktionsskydd som den syrerikare atmosfären under senare tidsskeden utgör.