Då de världar som har etablerats i ljus och liv framskrider från det första till det sjunde skedet, strävar de successivt att begripa Gud den Sjufaldiges realitet, börjande med tillbedjan av Skaparsonen och slutande med dyrkan av Paradisfadern. Under det fortgående sjunde stadiet i en sådan världs historia växer dess ständigt framåtskridande dödliga till i kunskap om Gud den Supreme samtidigt som de svagt urskiljer Gud den Ultimates realitet som en allt överskuggande omvårdnad.
Under hela denna lysande tidsålder är de ständigt framåtskridande dödligas huvudsakliga strävan sökandet efter en bättre förståelse av och en fullständigare insikt om Gudomens begripliga beståndsdelar: sanning, skönhet och godhet. Detta representerar människans strävan att urskilja Gud i sinnet, materien och anden. När den dödliga ägnar sig åt detta sökande finner hon sig allt mera absorberad i det erfarenhetsmässiga studiet av filosofi, kosmologi och gudomlighet.
Filosofin fattar ni något av, och gudomligheten förstår ni i gudsdyrkan, social tjänst och personlig religiös erfarenhet, men strävan efter skönhet—kosmologin—begränsar ni alltför ofta till ett studium av människans grova konstnärliga bemödanden. Skönhet, konst, är till stor del en fråga om förenandet av kontraster. Variationen är väsentlig för skönhetens begrepp. Den största skönheten, den högsta nivån av finit konst, är dramat om förenandet av vidden mellan de kosmiska ytterligheterna: Skaparen och den skapade. Människan som finner Gud och Gud som finner människan—den skapade som blir fulländad så som Skaparen är det—det är den överjordiska uppnåelsen av det supremt sköna, uppnåendet av den kosmiska konstens höjdpunkt.
Sålunda är materialismen, ateismen, ett maximerande av fulheten, höjdpunkten i den finita antitesen till det sköna. Den högsta skönheten består i panoramat över förenandet av de variationer som har fötts av den pre-existerande harmoniska verkligheten.
Uppnåendet av kosmologiska nivåer i tänkandet omfattar:
1. Nyfikenhet. Hunger efter harmoni och törst efter skönhet. Ihärdiga strävanden att upptäcka nya nivåer av harmoniska kosmiska förhållanden.
2. Estetisk uppskattning. Kärlek till det vackra och ständigt avancerande uppskattning av det artistiska draget i alla kreativa manifestationer på verklighetens alla nivåer.
3. Etisk sensitivitet. Genom insikten om sanningen leder uppskattningen av skönheten till en känsla för den eviga lämpligheten och riktigheten i allt det som påverkar insikten om den gudomliga godheten i Gudomens relationer med alla varelser; och sålunda leder även kosmologin till strävan efter gudomliga verklighetsvärden—till gudsmedvetande.
De världar som är stabiliserade i ljus och liv är så helt inriktade på förståelsen av sanningen, skönheten och godheten emedan i dessa kvalitetsvärden innesluts uppenbarelsen om Gudomen till världarna i tid och rymd. Den eviga sanningens betydelser tilltalar både den intellektuella och den andliga naturen hos den dödliga människan. Den universella skönheten omfattar de harmoniska förhållandena och rytmerna i den kosmiska skapelsen; detta är mera distinkt en intellektuell attraktion, och leder fram mot en förenad och samtidig förståelse av det materiella universum. Den gudomliga godheten representerar uppenbarelsen av infinita värden för det finita sinnet, för att där uppfattas och upphöjas till själva tröskeln för den andliga nivån i människans uppfattning.
Sanningen är grunden för vetenskap och filosofi och erbjuder den intellektuella grundvalen för religionen. Skönheten gynnar konsten, musiken och de meningsfulla rytmerna i all mänsklig erfarenhet. Godheten omfattar känslan för etik, moral och religion—erfarenhetsmässig hunger efter fulländning.
Existensen av skönhet förutsätter närvaron av ett uppskattande varelsesinne precis lika säkert som den progressiva evolutionens faktum anger det Suprema Sinnets dominans. Skönheten är den intellektuella insikten om den harmoniska syntesen i tid och rymd av den fenomenella verklighetens vittutspridda mångfald, som i sin helhet härstammar från en tidigare existerande och evig etthet.
Godheten är den mentala insikten om de relativa värdena på de olika nivåerna av gudomlig fulländning. Insikten om godhet förutsätter ett sinne med moralisk status, ett personligt sinne med förmåga att skilja mellan gott och ont. Men godhetsinnehavet, storheten, är måttet på den verkliga uppnåelsen av gudomlighet.
Insikten om sanna förhållanden förutsätter ett sinne som är kompetent att skilja mellan sanning och villfarelse. Den utgivna Sanningens Ande som omger människosinnena på Urantia reagerar ofelbart för sanningen—det levande andeförhållandet mellan alla ting och varelser så som de koordineras i den eviga uppstigningen till Gud.
Varje impuls i varje elektron, tanke eller ande är en verksam enhet i hela universum. Endast synden är isolerad och ondskan gravitationsmotverkande på de mentala och andliga nivåerna. Universum är ett helt; inget ting och ingen varelse existerar eller lever i isolering. Självförverkligandet är potentiellt ont om det är antisocialt. Det är bokstavligen sant: ”Ingen människa lever för sig själv.” Kosmisk social anpassning utgör den högsta formen av personlighetsförenande. Jesus sade: ”Den som vill vara störst bland er, han vare alla andras tjänare.”
Även sanningen, skönheten och godheten—människans intellektuella närmande till sinnets, materiens och andens universum—måste kombineras till en enhetlig uppfattning om ett gudomligt och supremt ideal. Så som den dödligas personlighet förenar människans erfarenhet med materie, sinne och ande, så blir också detta gudomliga och suprema ideal till sin styrka förenat i Supremateten och därefter personifierat som den faderliga kärlekens Gud.
All insikt i delarnas förhållande till en given helhet fordrar en förståelse av alla delars förhållande till denna helhet; och i universum betyder detta de skapade delarnas förhållande till den Skapande Helheten. Gudomen blir sålunda det transcendentala, rentav det infinita målet för all universell och evig uppnåelse.
Den universella skönheten är insikt om Paradisöns återspegling i den materiella skapelsen, medan den eviga sanningen är den speciella omvårdnad som utgår från Paradissönerna, som inte endast utger sig till de dödligas släkten utan även utgjuter sin Sanningens Ande över alla folk. Den gudomliga godheten framträder särskilt i den kärleksfulla omvårdnaden som den Oändlige Andens mångahanda personligheter uppvisar. Men kärleken, totalsumman av dessa tre kvaliteter, är människans insikt om Gud som sin Andefader.
Den fysiska materian är skuggan i tid och rymd från Paradisets energisken som strålar från de tre absoluta Gudomarna. Sanningsbetydelserna är följdverkningarna i de dödligas intellekt av Gudomens eviga ord—förståelsen i tid och rymd av suprema begrepp. Gudomlighetens godhetsvärden är de barmhärtiga omvårdnadsåtgärderna från den Universelles, den Eviges och den Oändliges andepersonligheter till förmån för de evolutionära sfärernas finita varelser i tid och rymd.
Dessa gudomlighetens meningsfulla verklighetsvärden blandas i Faderns förhållande med varje personlig varelse som gudomlig kärlek. De koordineras i Sonen och hans Söner som gudomlig barmhärtighet. De manifesterar sina kvaliteter genom Anden och hans andebarn som gudomlig omvårdnad, kärleksfull barmhärtighet åt tidens barn. Dessa tre gudomligheter manifesteras i första hand av den Suprema Varelsen som en syntes av styrka och personlighet. De framförs på olika sätt av Gud den Sjufaldige i sju olika föreningar av gudomliga betydelser och värden på sju uppstigande nivåer.
För den finita människan innesluter sanningen, skönheten och godheten till fullo uppenbarelsen om gudomlighetsverkligheten. Då denna kärlek till och förståelse av Gudomen kommer till andligt uttryck i liven hos de dödliga som känner Gud, framkommer gudomlighetens frukter: intellektuell frid, socialt framåtskridande, moralisk tillfredsställelse, andlig glädje och kosmisk visdom. De avancerade dödliga i en värld i det sjunde stadiet av ljus och liv har lärt sig att kärleken är det som är störst i universum—och de vet att Gud är kärleken.
Kärleken är önskan att göra gott åt andra.
[Framfört av en Mäktig Budbärare på besök på Urantia, på anmodan av Nebadons Uppenbarelsekår och i samverkan med en viss Melkisedek, Urantias ställföreträdande Planetprins.]
* * * * *
Detta kapitel om universell enhetlighet är det tjugofemte i en serie presentationer av olika författare, vilka som en grupp har stötts av en kommission från Nebadon om tolv personligheter som har verkat under ledning av Mantutia Melkisedek. Vi avfattade dessa berättelser och översatte dem till engelska språket, enligt ett förfarande som hade godkänts av våra överordnade, år 1934 enligt tideräkningen på Urantia.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.