Den fysiska eller materiella skapelsen är inte infinit, men den är fulländat koordinerad. Det finns kraft, energi och styrka, men de har alla ett gemensamt ursprung. De sju superuniverserna förefaller tvåfaldiga, centraluniversumet treenigt, men Paradiset är ensartat till sin uppbyggnad. Paradiset är det faktiska ursprunget till alla materiella universer—tidigare, nuvarande och framtida. Denna kosmiska härstamning är emellertid uttryck för en händelse i evigheten; vid ingen tid—förgången, nuvarande eller framtida—träder vare sig rymden eller det materiella kosmos fram från Ljusön i alltings centrum. Som kosmisk källa fungerar Paradiset före rymden och innan tiden; därför skulle dess deriveringar förefalla värnlösa i tiden och rymden om de inte trädde fram genom det Okvalificerade Absolutet, deras slutliga förvaringsplats i rymden och deras uppenbarare och reglerare i tiden.
Det Okvalificerade Absolutet upprätthåller det fysiska universum, medan Gudomsabsolutet är den drivande kraften bakom den utsökta överinsynen i all materiell verklighet; båda Absoluten förenas funktionellt av det Universella Absolutet. Denna sammanhållande korrelation av det materiella universumet förstås bäst av alla personligheter—materiella, morontiella, absonita eller andliga—genom att observera gravitationsresponsen av all äkta materiell verklighet till den i nedre Paradiset centrerade gravitationen.
Gravitationens förenande inverkan är universell och oföränderlig; den rena energins reaktion är likaså universell och oundviklig. Ren energi (urkraft) och ren ande föregår helt gravitationsresponsen. Dessa ursprungliga krafter som tillhör Absoluten regleras personligen av den Universelle Fadern; sålunda har all gravitation sitt centrum i den personliga närvaron av den Universelle Fadern till ren energi och ren ande och i hans övermateriella boning.
Ren energi är föregångare till alla relativa funktionella realiteter som inte är ande, medan ren ande är potentialen för den gudomliga och styrande övervakningen av alla grundläggande energisystem. Dessa realiteter, så olika som de manifesterar sig överallt i rymden och som de observeras i tidens rörelser, har båda sitt centrum i Paradisfaderns person. I honom är de ett—måste de vara förenade—emedan Gud är en. Faderns personlighet är absolut förenad.
I Gud Faderns infinita väsende kunde en verklighetens tvåfaldighet omöjligen existera, såsom fysisk och andlig verklighet; men i det ögonblick vi ser bort från de infinita nivåerna och den absoluta verkligheten i Paradisfaderns personliga värden, observerar vi existensen av dessa två realiteter och inser att de till fullo reagerar för hans personliga närvaro; i honom innehålls allting.
Den stund man lösgör sig från det inte närmare bestämda begreppet Paradisfaderns infinita personlighet måste man förutsätta existensen av SINNE som det oundvikliga sättet att förena den allt vidare divergensen mellan dessa tvåfaldiga universummanifestationer av den ursprungliga monotetiska Skaparpersonligheten, det Första Ursprunget och Centret—JAG ÄR.