De moraliska viljevarelserna i de evolutionära världarna besväras alltid av den tanklösa frågan om varför de allvisa Skaparna tillåter ondska och synd. De inser inte att båda är oundvikliga om den skapade varelsen skall vara fri i sann mening. Den evolverande människans eller nobla ängelns fria vilja är inte endast ett filosofiskt begrepp, ett symboliskt ideal. Människans förmåga att välja gott eller ont är en realitet i universum. Denna frihet att välja för sig själv är en gåva av de Suprema Härskarna, och de tillåter inte någon varelse eller grupp av varelser att beröva en enda personlighet i det vida universum denna gudomligt utgivna frihet—inte ens för att tillfredsställa lusten hos sådana förledda och okunniga varelser att njuta av denna oriktigt benämnda personliga frihet.
Fastän medveten och helhjärtad identifiering med det onda (synd) innebär det samma som icke-existens (utplånande) måste det alltid mellan en sådan personlig identifiering med synden och straffets utmätande—det automatiska resultatet av ett sådant avsiktligt omfattande av ondskan—förflyta en tillräckligt lång tid för att möjliggöra en sådan behandling av denna individs ställning i universum, att den visar sig vara helt tillfredsställande för alla berörda universumpersonligheter och att den är så opartisk och rättvis att även syndaren själv godkänner den.
Men om denna universumrebell som har kämpat mot sanningens och godhetens verklighet vägrar att godkänna domen, och om den skyldige i sitt hjärta inser det rättvisa i sin dom men vägrar att erkänna det, då måste domens verkställande uppskjutas i enlighet med Dagarnas Fornas avgörande. Och Dagarnas Forna vägrar att tillintetgöra någon varelse förrän alla moraliska värden och alla andliga realiteter har slocknat både i missdådaren och i alla som har stött honom och möjligen sympatiserat med honom.