Den dominerande rasen i de bebodda världarna under de första tidsåldrarna är den röda människan, som vanligen är den första som når upp till de mänskliga nivåerna i utvecklingen. Fastän den röda människan är planeternas äldsta ras börjar de efterföljande färgade folken dock framträda mycket snart under den tidsålder då de dödliga uppkommer.
De tidigare raserna är i någon mån överlägsna de senare; den röda rasen står långt över den indigofärgade—svarta—rasen. Livsbärarna förlänar den första eller röda rasen de levande energiernas fulla gåva, och varje efterföljande evolutionär manifestation av en distinkt grupp av dödliga representerar en variation på bekostnad av den ursprungliga utgivningen. Även de dödligas kroppslängd tenderar att minska från den röda mannen ned till indigorasen, fastän oväntade drag av jätteväxt framträdde på Urantia bland de gröna och orangefärgade folken.
I de världar som har alla sex evolutionära raser utgörs de högrestående folken av den första, tredje och femte rasen—den röda, den gula och den blå. De evolutionära raserna alternerar sålunda när det gäller kapacitet för intellektuell tillväxt och andlig utveckling, så att den andra, den fjärde och den sjätte rasen är något mindre begåvade. Dessa sekundära rasers folk saknas i vissa världar; i många andra världar har de blivit utrotade. Det är en olycklig omständighet att ni på Urantia i så stor utsträckning förlorade era högrestående blå människor, utom som de består i er blandade ”vita ras”. Förlusten av era orangefärgade och gröna stammar är inte ett så allvarligt bekymmer.
Fastän evolutionen av sex—eller tre—färgade raser tycks innebära en försämring av den röda rasens ursprungliga uppbyggnad medför den vissa mycket önskvärda variationer i typerna av dödliga och möjliggör ett annars ouppnåeligt uttryckande av olika mänskliga potentialer. Dessa modifikationer är nyttiga för mänsklighetens framsteg som helhet, förutsatt att de senare uppgraderas av den importerade adamiska eller violetta rasen. På Urantia verkställdes denna vanliga blandningsplan inte i någon större omfattning, och detta misslyckande med att förverkliga planen för rasutveckling gör det omöjligt för er, då ni iakttar vad som finns kvar av dessa tidiga raser i er värld, att förstå särskilt mycket beträffande dessa folks ställning i en genomsnittlig bebodd värld.
Under de första tiderna av rasernas utveckling finns det en svag tendens hos de röda, gula och blå människorna att korsa sig med varandra; det finns en liknande tendens hos de orangefärgade, gröna och indigofärgade raserna att blanda sig sinsemellan.
De mera efterblivna människorna används vanligen som arbetare av de mera progressiva raserna. Detta förklarar slaveriets uppkomst på planeterna under de första tidsåldrarna. De orangefärgade människorna undertrycks vanligen av de röda och försätts till ställningen som tjänare—ibland utrotas de. De gula och röda människorna umgås ofta broderligt, men inte alltid. Den gula rasen förslavar vanligen den gröna, medan den blå mannen undertrycker den indigofärgade. Dessa raser av primitiva människor håller det inte för märkvärdigare att utnyttja sina efterblivna medmänniskor i tvångsarbete än vad urantiaborna anser det vara att köpa och sälja hästar och boskap.
I de flesta normala världar överlever det ofrivilliga slaveriet inte Planetprinsens domperiod fast mentalt defekta och socialt missanpassade ofta fortfarande tvingas utföra ofrivilligt arbete. Men på alla normala sfärer avskaffas detta slag av primitivt slaveri snart efter ankomsten av den importerade violetta eller adamiska rasen.
Dessa sex evolutionära raser är bestämda att blandas och förädlas genom korsning med de adamiska förbättrarnas ättlingar. Men innan dessa folk blandas har de lägrestående och odugliga till stor del eliminerats. Planetprinsen och den Materielle Sonen avgör tillsammans med andra lämpliga planetariska myndigheter de reproducerande arvsanlagens lämplighet. Svårigheten med att verkställa ett sådant radikalt program på Urantia består i avsaknaden av kompetenta domare som skulle kunna avgöra individernas biologiska lämplighet eller olämplighet i er världs raser. Trots detta hinder tycks det att ni borde kunna enas om det biologiska uteslutandet av era mera markant odugliga, defekta, degenererade och samhällsfientliga element.