Tidens och rymdens universer utvecklas gradvis; livets utveckling—den jordiska eller den himmelska—är varken godtycklig eller magisk. Den kosmiska evolutionen är kanske inte alltid förståelig (förutsägbar), men den är definitivt inte slumpartad.
Det materiella livets biologiska enhet är protoplasmacellen, en kombination av kemiska, elektriska och andra basenergier. De kemiska formlerna är olika i varje system, och de levande cellernas reproduktionsförfarande är något olika i varje lokaluniversum, men Livsbärarna är alltid de levande katalysatorer som initierar det materiella livets urtida reaktioner; de är anstiftare av energiströmkretsarna i levande materia.
Alla världar i ett lokalsystem uppvisar ett omisskännligt fysiskt släktskap; trots det har varje planet sin egen variation av liv, så att det inte finns två världar med exakt likadan flora och fauna. Dessa planetariska variationer i systemets livstyper är ett resultat av Livsbärarnas avgöranden. Dessa varelser är ändå varken godtyckliga eller nyckfulla; universerna sköts i enlighet med lag och ordning. Nebadons lagar är de gudomliga påbuden från Salvington, och den evolutionära ordningen för livet i Satania står i samklang med det evolutionära mönstret i Nebadon.
Evolutionen är regel för människans utveckling, men själva processen varierar storligen i olika världar. Livet initieras ibland i ett center, ibland i tre som på Urantia. I de atmosfäriska världarna har det vanligen ett marint ursprung, men inte alltid; mycket beror på planetens fysiska status. Livsbärarna har stor handlingsfrihet i sin uppgift att sätta igång livet.
I det planetariska livets utveckling föregås djurlivet alltid av växtlivet som är ganska fullt utvecklat innan djurmönstren särskiljer sig. Alla djurtyper utvecklas från grundmönstren i livet i det föregående växtriket; de organiseras inte skilt för sig.
De tidiga stadierna i livets evolution stämmer inte helt överens med era nuvarande uppfattningar. Den dödliga människan är inte en evolutionär slump. Det finns ett noggrant system, en universell lag, som bestämmer den planetariska livsplanens förverkligande på rymdens sfärer. Tiden och alstrandet av ett stort antal av en art är inte de avgörande faktorerna. Möss reproducerar sig mycket snabbare än elefanter, men elefanterna evolverar dock snabbare än mössen.
Den planetariska evolutionens process sker ordnat och under övervakning. Högre organismers utveckling från lägre grupperingar av liv är inte slumpartad. Ibland fördröjs det evolutionära framskridandet temporärt av att vissa gynnsamma anlag i en utvald arts livsmassa förstörs. Det fordrar ofta tidsålder efter tidsålder att ersätta den skada som orsakats av förlusten av ett enda högre arvsanlag som hör till människans evolution. Dessa utsökta och högre arvsanlag i den levande protoplasman borde vaksamt och med insikt slås vakt om så snart de uppträder. I de flesta bebodda världar uppskattas dessa livets högre potentialer mycket högre än på Urantia.