Mottagandet av en ny klass graduerade från mansoniavärlden är en signal för hela Jerusem att samlas som välkomstkommitté. Även spornagierna fröjdas över ankomsten av dessa segerrika uppstigna av evolutionärt ursprung, dessa som har löpt det planetariska loppet och fullbordat framskridandet i mansoniavärldarna. Endast de fysiska övervakarna och Morontiastyrkans Övervakare är frånvarande från dessa glädjefester.
Johannes Uppenbararen såg i en vision ankomsten av en klass avancerande dödliga från den sjunde mansoniavärlden till deras första himmel, till Jerusems härlighet. Han antecknade: ”Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav blandat med eld; och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret som från början fanns i dem, och över dess avbild som fortlevde genom mansoniavärldarna, och slutligen över dess sista märke och spår, stå på glashavet med Guds harpor i sina händer, och de sjöng sången om befrielse från de dödligas fruktan och död.” (Fulländad rymdförbindelse står till buds i alla dessa världar; och det är möjligt för er att ta emot dessa meddelanden varsomhelst genom att bära ”Guds harpa”, en morontiaapparat som kompenserar oförmågan att anpassa den omogna morontiella sinnesmekanismen till att direkt ta emot rymdmeddelanden.)
Även Paulus hade en syn om de uppståndna medborgarnas kår av dödliga i Jerusem, som där går mot fulländning, ty han skrev: ”Men ni har kommit till Sions berg och till den levande Gudens stad, till det himmelska Jerusalem, och till änglar i oräkneligt antal, till Mikaels storslagna församling och till rättfärdiga människors andar som görs fulländade.”
Sedan de dödliga har uppnått residensstatus i systemhögkvarteret upplever de inte längre några uppståndelser i bokstavlig mening. Den morontiagestalt som gavs er vid avslutandet av livsskedet i mansoniavärlden är sådan att ni kan använda den ända till slutet av ert äventyr i lokaluniversumet. Förändringar i den görs från tid till annan, men ni bibehåller denna samma form tills ni tar avsked av den då ni framträder som första stadiets andar färdiga att överföras till superuniversumets världar för högre kultur och andeträning.
Sju gånger upplever de dödliga, som går igenom hela mansoniavärldslivsskedet, anpassningssömnen och uppvaknandet till uppståndelse. Den sista uppståndelsehallen, den slutliga uppvaknandekammaren, lämnades emellertid i den sjunde mansoniavärlden. Ett byte av gestalt gör inte längre ett avbrott i medvetandet eller en lucka i det personliga minnets kontinuitet nödvändig.
Den dödliga personligheten som har fått sin begynnelse i de evolutionära världarna och har haft sin boning i köttslig hydda—indväljd av Mysterieledsagarna och utrustad med Sanningens Ande—är inte fullt mobiliserad, förverkligad och enad före den dag då en sådan medborgare i Jerusem ges klartecken för färd till Edentia och förkunnas vara en äkta medlem av morontiakåren i Nebadon—en odödlig överlevande förenad med Riktaren, en uppstigen på väg till Paradiset, en personlighet med morontiastatus och ett sant barn till de Högsta.
Människornas död är ett förfarande som gör det möjligt att lämna det köttsliga materiella livet; och mansoniavärldserfarenheten av progressivt liv genom sju världar för korrigerande träning och undervisning i kultur innebär ett introducerande av dödliga överlevande till morontialivsskedet, övergångslivet som ligger mellan den evolutionära materiella tillvaron och den högre andeuppnåelsen för dem som stiger upp ur tiden och vilkas bestämmelse det är att nå fram till evighetens portar.
[Avfattat under beskydd av en Lysande Aftonstjärna.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.