Fastän endast finaliter och vissa grupper av barn som har blivit tillvaratagna samt dessas omvårdare är bosatta i övergångsvärld nummer ett, har åtgärder vidtagits för att ta hand om alla klasser av andevarelser, övergångsdödliga och gäststuderande. Spornagierna, som fungerar i alla dessa världar, är gästvänliga värdar för alla varelser som de kan urskilja. De har en vag känsla av finaliternas existens men kan inte se dem. Antagligen förhåller de sig till dem i stort sett så som ni till änglarna i ert nuvarande fysiska tillstånd.
Fast finalitvärlden är en sfär av utsökt fysisk skönhet och utomordentlig morontiautsmyckning är den storartade andebyggnaden i aktiviteternas mitt, finaliternas tempel, inte synlig utan yttre hjälp för den materiella eller nya morontiasynen. Energiomvandlarna kan emellertid göra många av dessa realiteter synliga för uppstigande dödliga, och från tid till annan fungerar de så, såsom vid de tillfällen då mansoniavärldarnas studerande klassvis samlas på denna kultursfär.
Under hela ert liv i mansoniavärldarna är ni på sätt och vis andligen medvetna om närvaron av era förhärligade bröder som har uppnått Paradiset, men det är mycket uppfriskande att då och då verkligen se dem så som de fungerar i sina högkvartersboningar. Självmant kan ni inte se finaliter förrän ni har fått sann andesyn.
I den första mansoniavärlden måste alla överlevande klara av de fordringar som föräldrakommissionen på deras födelseplanet ställer. Den nuvarande kommissionen för Urantia består av tolv föräldrapar, nyligen anlända, som har haft erfarenhet av att fostra tre eller flera barn upp till ungdomsåren. Tjänsten i denna kommission är roterande och i regel endast för tio år. Alla som inte lyckas tillfredsställa kommissionsmedlemmarna beträffande sin föräldraerfarenhet måste ytterligare kvalificera sig genom tjänst i de Materiella Sönernas hem i Jerusem eller till en del i prövotidsbarnhemmet i finaliternas värld.
Men oberoende av sin föräldraerfarenhet ges de föräldrar i mansoniavärldarna som har växande barn i prövotidsbarnhemmet alla möjligheter att samverka med morontiabeskyddarna av dessa barn beträffande deras undervisning och träning. Dessa föräldrar tillåts resa dit på besök så ofta som fyra gånger om året. Och det är en av de mest rörande vackra scener under hela uppstigningsskedet att se föräldrarna från mansoniavärldarna omfamna sina materiella efterkommande vid de tillfällen då de gör sina periodiska pilgrimsfärder till finalitvärlden. Fastän den ena eller bägge föräldrarna kan tänkas lämna en mansoniavärld tidigare än barnet är de mycket ofta samtidigt där under en period.
Ingen uppstigande dödlig kan undgå erfarenheten att uppfostra barn—sina egna eller andras—antingen i de materiella världarna eller senare i finalitvärlden eller i Jerusem. Fäder måste genomgå denna väsentliga erfarenhet lika visst som mödrar. Det är en olycklig och felaktig uppfattning som moderna folk på Urantia har att barnens fostran främst är mödrarnas uppgift. Barn behöver en far lika väl som en mor, och fäderna behöver denna föräldraerfarenhet lika mycket som mödrarna.