De större solarna upprätthåller en sådan gravitationskontroll över sina elektroner att ljuset kan fly iväg endast med hjälp av de kraftfulla röntgenstrålarna. Dessa hjälpande strålar tränger igenom hela rymden och är involverade i upprätthållandet av energins grundläggande ultimatonföreningar. De stora energiförlusterna under en sols första tider, sedan den uppnått sin högsta temperatur—över 19.400.000 grader—beror inte så mycket på ljusets utströmmande som på läckage av ultimatoner. Dessa ultimatonenergier flyr ut i rymden som en veritabel energistorm under solarnas ungdomstid för att ägna sig åt äventyret med elektronisk association och energimaterialisation.
Atomer och elektroner underlyder gravitationen. Ultimatonerna är inte underställda lokal gravitation, den materiella attraktionens växelverkan, men de åtlyder helt den absoluta eller Paradis-gravitationen, inriktningen och svängningen hos universernas universums universella och eviga cirkel. Ultimatonenergin lyder inte den lineära eller direkta gravitationsattraktionen från närbelägna eller avlägsna materiella massor, men alltid följer den troget kretsen för den vittutspridda skapelsens stora ellips.
Ert eget solcentrum utstrålar nästan hundra miljarder ton verklig materia årligen, medan jättesolarna förlorar materia i en enorm takt under sin tidigare tillväxt, den första miljarden år. En sols liv blir stabilt sedan den har uppnått den maximala temperaturen i sitt inre och när energierna i atomernas beståndsdelar börjar frigöras. Och det är just vid denna kritiska punkt som de större solarna har lätt för att börja pulsera konvulsiviskt.
Solarnas stabilitet är helt beroende av jämvikten i kampen mellan gravitation och värme—gigantiska tryckförhållanden uppbalanserade av otänkbara temperaturer. Gaselasticiteten i solarnas inre håller uppe de ovanliggande lagren av olika material, och när gravitationen och värmen är i jämvikt uppvägs vikten av de yttre materialen exakt av temperaturtrycket från de underliggande gaserna i det inre. I många av de yngre stjärnorna åstadkommer den fortgående förtätningen, som orsakas av gravitationen, ständigt stigande inre temperaturer, och då hettan i det inre stiger blir det inre röntgenstråletrycket i supergasvindarna så stort att en sol i samband med den centrifugala rörelsen börjar kasta sina yttre lager ut i rymden och korrigerar på så sätt obalansen mellan gravitation och värme.
Er egen sol har för länge sedan uppnått relativ jämvikt mellan sina perioder av utvidgning och sammandragning, dessa störningar som åstadkommer jättelika pulseringar i många av de yngre stjärnorna. Er sol håller nu på att lämna bakom sig sin sjätte årmiljard. För närvarande fungerar den i sin mest ekonomiska period. Den kommer att fortsätta att lysa med sin nuvarande effektivitet under mer än tjugofem miljarder år. Den kommer troligen att uppleva en nedgångsperiod av partiell effektivitet lika lång som perioderna för dess ungdom och dess stabiliserade funktion tillsammans.