I de solar som är inkopplade till kanalerna för rymdenergi frigörs solenergin av olika sammansatta kedjor av kärnreaktioner, av vilka den vanligaste är väte-kol-heliumreaktionen. I denna metamorfos verkar kolet som en energikatalysator emedan det faktiskt inte förändras på något sätt av denna process som omvandlar väte till helium. Under vissa förhållanden av hög temperatur tränger vätet in i kolkärnorna. Eftersom kolet inte kan hålla kvar mer än fyra sådana protoner börjar det sedan detta mättnadsstadium har uppnåtts, sända ut protoner lika snabbt som nya kommer in. Vid denna reaktion kommer de ingående vätepartiklarna ut som en heliumatom.
Då innehållet av väte minskar ökar en sols ljusstyrka. I de solar vilkas öde det är att brinna ut uppnås höjden av ljusstyrka vid den punkt då vätet är slut. Efter denna punkt upprätthålls lyskraften av den sammandragningsprocess som blir följden och som förorsakas av gravitationen. Till slut blir en sådan stjärna en så kallad vit dvärg, en högst förtätad sfär.
I stora solar—små cirkelformade nebulosor—när vätet tar slut och den av gravitationen orsakade sammandragningen sätter in, om en sådan himlakropp inte är tillräckligt ogenomtränglig för att hålla uppe trycket i sitt inre som stöd för de yttre gasregionerna så inträffar en plötslig kollaps. De gravitationselektriska förändringarna ger upphov till väldiga mängder av små partiklar utan elektrisk potential, och sådana partiklar flyr lätt iväg från solens inre och åstadkommer sålunda en jättelik sols hopfallande inom några dagar. Det var en sådan emigration av dessa ”förrymda partiklar” som förorsakade kollapsen av jättenovan i nebulosan Andromeda för omkring femtio år sedan. Denna väldiga stjärnkropp föll ihop inom fyrtio minuter enligt tiden på Urantia.
Som regel fortsätter den väldiga eruptionen av materia att existera omkring den återstående kallnande solen som omfattande moln av nebulosagaser. Och allt detta förklarar ursprunget till många typer av oregelbundna nebulosor, sådana som Kräftans nebulosa, som uppkom för ungefär nio hundra år sedan och som fortfarande uppvisar sin modersfär som är en ensam stjärna nära centrum av denna oregelbundna nebulosamassa.