◄ 41:6
Kapitel 41
41:8 ►

Lokaluniversumets fysiska aspekter

7. Solenergins ursprung

41:7.1

Temperaturen i det inre av många solar, även i er egen, är mycket högre än vad man allmänt tror. I det inre av en sol finns det praktiskt taget inga hela atomer; de är alla mer eller mindre splittrade av det intensiva bombardemanget från röntgenstrålar vilket är naturligt vid dessa höga temperaturer. Oberoende av vilka materiella element som kan finnas i de yttre lagren av en sol har grundämnena i solens inre blivit mycket likartade av den upplösande verkan från de sönderbrytande röntgenstrålarna. Röntgenstrålen är den stora nivelleraren i atomernas tillvaro.

41:7.2

Temperaturen vid ytan av er sol är nästan 3.300 grader, men den stiger snabbt vid inträngande i det inre av solen tills den i mittregionerna når den otroliga höjden av omkring 19.400.000 grader. (Alla dessa temperaturer anges enligt er Celsius-skala.)

41:7.3

Alla dessa fenomen antyder en enorm energiförbrukning, och solenergins ursprung angivna i den ordning de har betydelse är:

41:7.4

1. Atomernas, och till sist elektronernas, förintelse.

41:7.5

2. Omvandling av grundämnen till andra, inklusive den därvid befriade gruppen av radioaktiva energier.

41:7.6

3. Ansamlingen och överföringen av vissa universella rymdenergier.

41:7.7

4. Rymdmateria och meteorer som oupphörligt dyker in i de blossande solarna.

41:7.8

5. Solarnas sammandragning; avkylningen och den åtföljande sammandragningen av en sol ger ibland mera energi och värme än vad rymdmaterian bidrar med.

41:7.9

6. Gravitationens inverkan vid höga temperaturer omvandlar vissa former av strömkretsstyrka till utstrålande energier.

41:7.10

7. Återfångat ljus och annan materia som dras tillbaka till solen efter att ha lämnat den, samt andra energier med ursprung utanför solen.

41:7.11

Det finns ett reglerande täcke av heta gaser (ibland med en temperatur om miljoner grader) som omsluter solarna och som verkar för att stabilisera värmeförlusten och i övrigt förhindra riskfyllda fluktuationer vid avgivningen av värme. Under en sols aktiva liv förblir den inre temperaturen på 19.400.000 grader ungefär densamma trots att den yttre temperaturen allt mera sjunker.

41:7.12

Ni kan försöka visualisera 19.400.000 graders hetta i förening med vissa gravitationstryck som elektronernas kokpunkt. Under sådant tryck och vid sådana temperaturer sönderfaller alla atomer och bryts upp i sina elektron- och andra förstadiekomponenter; även elektronerna och andra föreningar av ultimatoner kan brytas upp, men solarna har inte förmågan att bryta ned ultimatonerna.

41:7.13

Dessa soltemperaturer är ägnade att sätta en enorm fart på ultimatonerna och elektronerna, bland de senare åtminstone på dem som fortsättningsvis bibehåller sin existens under dessa förhållanden. Ni inser vad den höga temperaturen betyder för accelerationen av ultimatonernas och elektronernas aktivitet när ni stannar upp och betänker att en droppe vanligt vatten innehåller över ett tusen triljoner (1021) atomer. Det är en energimängd om mer än ett hundra hästkrafter utnyttjad fortgående i två års tid. Den totala värme som solsystemets sol nu ger ifrån sig varje sekund är tillräcklig för att koka allt vatten i alla oceaner på Urantia inom bara en sekund.

41:7.14

Endast de solar som fungerar i de direkta kanalerna för huvudströmmarna av universumenergi kan lysa för evigt. Sådana solsmältugnar blossar på obegränsat, emedan de kan ersätta sina materialförluster med intag av rymdkraft och motsvarande cirkulerande energi. Men stjärnor som ligger långt borta från dessa huvudkanaler för uppladdning har att finna sig i att energin tar slut—att de så småningom avkyls och till slut brinner ut.

41:7.15

Sådana döda eller döende solar kan bli föryngrade av kollisionsinverkan eller kan laddas upp på nytt av vissa icke-lysande energiöar i rymden, eller de kan med sin gravitation röva åt sig närliggande mindre solar eller system. Majoriteten av döda solar erfar återupplivning med dessa eller andra evolutionära förfaranden. De som inte till slut sålunda laddas upp på nytt är bestämda att undergå sönderslitning vid explosion av massan när förtätningen som följd av gravitationen når energitryckets kritiska nivå för ultimatonförtätning. Dessa solar som försvinner blir sålunda energi i dess mest uttunnade form, energi som är utomordentligt lämpad för uppladdning av andra mera gynnsamt belägna solar.


◄ 41:6
 
41:8 ►