Allt för länge har människan tänkt att Gud är lik henne själv. Gud är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli svartsjuk på människan eller någon annan varelse i universernas universum. Då vi vet att Skaparsonen avsåg människan att vara mästerverket i den planetariska skapelsen, att vara härskare över hela jorden, är synen av hur hon domineras av sina egna lägre passioner och anblicken av hur hon bugar sig för avgudar av trä, sten, guld och självisk ambition—nedriga scener som får Gud och hans Söner att vara svartsjuka för människan, men aldrig på henne.
Den evige Guden är oförmögen till vrede eller argsinthet i den mänskliga betydelsen av sådana känslor och så som människan förstår dessa reaktioner. Dessa känslor är nedriga och avskyvärda; de är knappast värdiga att kallas mänskliga, än mindre gudomliga; och sådana attityder är ytterst främmande för den Universelle Faderns fullkomliga väsen och älskvärda karaktär.
Mycket, väldigt mycket, av svårigheterna som de dödliga på Urantia har i att förstå Gud, kommer sig av de långtgående följderna av Lucifer-upproret och Caligastia-förräderiet. I världar som inte har blivit avskiljda av synden kan de evolutionära släktena utarbeta mycket bättre idéer om den Universelle Fadern; de lider mindre av förvirrade, förvrängda och förvanskade uppfattningar.
Gud ångrar ingenting han någonsin har gjort, nu gör eller någonsin kommer att göra. Han är allvis såväl som allsmäktig. Människans visdom växer fram ur försöken och misstagen i människans erfarenhet; Guds visdom utgörs av den obegränsade fullkomligheten i hans infinita universuminsikt, och detta gudomliga förhandsvetande styr effektivt den skapande fria viljan.
Den Universelle Fadern gör aldrig någonting som senare skulle förorsaka sorg eller ledsnad, men viljevarelserna, som hans Skaparpersonligheter ute i universerna har planerat och gjort, förorsakar ibland genom sina olyckliga val känslor av gudomlig sorg hos sina Skaparföräldrar. Men fastän Fadern varken gör misstag, känner ledsnad eller upplever sorg är han en varelse med en faders tillgivenhet, och hans hjärta känns utan tvivel tungt när hans barn inte lyckas uppnå de andliga nivåer som de är kapabla till med den hjälp som så frikostigt erbjuds genom universernas planer för andlig förkovran och program för de dödligas uppstigande.
Faderns infinita godhet ligger bortom fattningsförmågan för det finita sinnet i tiden; därför måste det alltid erbjudas en kontrast som innehåller det jämförbara onda (inte synd) för att alla faser av relativ godhet effektivt skall kunna uppvisas. Den gudomliga godhetens fullkomlighet kan urskiljas av ofullkomliga dödligas insikt endast för att den står i kontrastiv förening med relativ ofullkomlighet i tidens och materiens förhållanden i rymdens rörelser.
Guds karaktär är infinit övermänsklig; därför måste en sådan natur hos gudomligheten personaliseras, såsom i de gudomliga Sönerna, innan det ens kan fattas i tro av människans finita sinne.