Naturen är i begränsat avseende Guds fysiska klädnad. Guds beteende eller verksamhet begränsas och modifieras tillfälligt av experimentella planer och evolutionära mönster i ett lokaluniversum, en konstellation, ett system eller på en planet. Gud verkar enligt en väldefinierad, oföränderlig, oåterkallelig lag överallt i det vidsträckta totaluniversumet; men han modifierar mönstret för sin verksamhet för att bidra till ett jämställt och balanserat beteende i varje universum, konstellation, system, planet och personlighet i enlighet med de lokala målen, syftena och planerna i de finita projekten i den evolutionära processen.
Därför utgör naturen, så som den dödliga människan förstår den, den underliggande grundvalen och fundamentala bakgrunden för en oföränderlig Gudom och hans oåterkalleliga lagar, som modifieras av, fluktuerar på grund av och upplever omvälvningar genom inflytandet av lokala planer, syften, mönster och förhållanden som har fått sin början och som fullföljs av krafter och personligheter som hör till lokaluniversumet, till konstellationen, systemet eller planeten. Till exempel: Då Guds lagar fastställdes för Nebadon modifierades de av de planer som hade utarbetats av Skaparsonen och den Skapande Anden i detta lokaluniversum; därtill har dessa lagar ytterligare influerats av de misstag, försummelser och uppror som vissa varelser bosatta på er planet och i ert omedelbara planetsystem Satania har haft delaktighet i.
Naturen är ett tid-rymd-resultat av två kosmiska faktorer; för det första oföränderligheten, fullkomligheten och rättskaffenheten hos Paradisgudomen, och för det andra de experimentella planerna, misstagen vid verkställandet, felen som kommer sig av uppror, ofullständigheten i utveckling och bristfälligheten i visdom hos varelser utanför Paradiset, från de högsta till de lägsta. Genom naturen löper därför en enhetlig, oföränderlig, majestätisk och underbar strimma av fullkomlighet från evighetens cirkel; men i varje universum, på varje planet och i varje individuellt liv är denna natur modifierad, begränsad och eventuellt fördärvad av handlingar, misstag och illojalitet hos varelser i de evolutionära systemen och universerna; och därför måste naturen alltid vara föränderlig, rentav nyckfull, fastän stabil under ytan, och varierande enligt förfaringssätten i ett lokaluniversum.
Naturen är Paradisets perfektion delad med ofullständigheten, ondskan och synden i de ofärdiga universerna. Denna kvotdel uttrycker sålunda både det perfekta och det partiella, både det eviga och det tidsmässiga. Den fortgående evolutionen modifierar naturen genom att höja innehållet av paradisperfektion och minska innehållet av den relativa verklighetens ondska, misstag och disharmoni.
Gud är inte personligen närvarande i naturen eller i någon av naturkrafterna, ty naturen som företeelse är en överbyggnad, bestående av ofullkomligheterna i den progressiva evolutionen och stundom av konsekvenserna av omstörtande uppror, på Paradisets grundmurar av Guds universella lag. Så som naturen ser ut i en värld som Urantia kan den aldrig vara ett adekvat uttryck för, sann framställning eller trogen återgivning av, en allvis och infinit Gud.
Naturen i er värld uttrycker en modifiering av perfektionens lagar genom de evolutionära planerna i lokaluniversumet. Vilken travesti att dyrka naturen för att den i begränsat, modifierat avseende är genomströmmad av Gud; för att den utgör en fas av den universella och därför gudomliga makten! Naturen är även ett uttryck för det oavslutade, ofullständiga och ofullkomliga resultatet av utvecklingen, tillväxten och framstegen i ett universumexperiment i kosmisk evolution.
De synbara bristerna i den naturliga världen antyder inte några motsvarande brister i Guds karaktär. Närmast är dylika observerade ofullkomligheter endast de oundvikliga avbrotten vid förevisningen av den ständigt roterande rullen med infinitetsbilder. Det är just dessa avbrott av brister i kontinuiteten av fulländning som gör det möjligt för den materiella människans finita sinne att se en flyktig skymt av gudomlig verklighet i tid och rymd. Gudomlighetens materiella yttringar förefaller bristfälliga för människans evolutionära sinne endast för att de dödliga fortsätter att betrakta företeelserna i naturen med naturliga ögon, människosyn utan hjälp av morontia-måta eller av uppenbarelse, morontia-måtans kompenserande ersättning i tidens världar.
Och naturen är fördärvad, dess vackra ansikte sargat, dess drag förtorkade som följd av uppror, missgärningar och feltänkande hos de myriader av varelser som är en del av naturen, men som har bidragit till dess vanställande i tiden. Nej, naturen är inte Gud. Naturen är inte någonting att dyrka.