Havona, centraluniversumet, som skapades direkt av den Universelle Faderns tanke och den Evige Sonens ord, är den enda fullständigt stadgade skapelsen. Havona är ett existentiellt, fulländat och färdigt universum som omger de eviga Gudomarnas hem, alltings centrum. De sju superuniversernas skapelser är finita, evolutionära och stadigt progressiva.
De fysiska systemen i tid och rymd är alla evolutionära till sitt ursprung. De är inte ens fysiskt stabiliserade förrän de har kommit in i sina superuniversers etablerade banor. Inte heller stadgas ett lokaluniversum i ljus och liv förrän de fysiska möjligheterna till expansion och utveckling har uttömts och den andliga ställningen i alla dess bebodda världar för evigt har stadgats och stabiliserats.
Förutom i centraluniversumet är fulländning ett resultat som uppnås progressivt. I den centrala skapelsen har vi ett mönster för fulländningen, men alla andra världar måste uppnå denna fulländning med de metoder som har etablerats för just dessa världars eller universers framåtskridande. En nästan oändlig mångfald kännetecknar Skaparsönernas planer för att organisera, utveckla, disciplinera och stabilisera sina respektive lokaluniverser.
Med undantag för Faderns gudomsnärvaro är varje lokaluniversum i viss mening en kopia av den administrativa organisationen i den central- eller mönsterskapelsen. Fastän den Universelle Fadern personligen är närvarande i sitt residensuniversum, bor han inte i de varelsers sinne som har sitt ursprung i detta universum, så som han bokstavligen bor hos själen i tidens och rymdens dödliga. Det förefaller att finnas en allvis kompensation i justeringen och regleringen av de andliga angelägenheterna i den vittutspridda skapelsen. I centraluniversumet är Fadern personligen närvarande som sådan, men frånvarande i dessa barns sinnen i denna fulländade skapelse; i rymdens universer saknas Fadern som person och representeras där av sina Härskarsöner, medan han är intimt närvarande i sina dödliga barns sinnen och representeras där andligen av den förpersonliga närvaron av Mysterieledsagarna som bor i dessa viljevarelsers sinnen.
I ett lokaluniversums högkvarter bor alla de skapar- och skapande personligheter som representerar självständig auktoritet och administrativ autonomi, med undantag för den personliga närvaron av den Universelle Fadern. I lokaluniversumet kan man finna någonting av alla och någon av nästan varje klass av intelligenta varelser som existerar i centraluniversumet, utom den Universelle Fadern. Fastän den Universelle Fadern inte personligen är närvarande i ett lokaluniversum representeras han personligen av dess Skaparson, en gång Guds viceregent och senare suprem och suverän härskare i eget namn.
Ju lägre ned på livets skala vi går desto svårare blir det att, med trons ögon, lokalisera den osynlige Fadern. De lägre varelserna—och ibland även de högre personligheterna—finner det svårt att alltid se den Universelle Fadern i hans Skaparsöner. Och så, före tiden för sin andliga upphöjelse då utvecklingens fulländning gör det möjligt för dem att se och möta Gud som person, förtröttas de i sitt framåtskridande, börjar hysa andliga tvivel, snubblar in i förvirring och isolerar sig sålunda från sin tids och sitt universums progressiva andliga syften. På detta sätt förlorar de förmågan att se Fadern när de betraktar Skaparsonen. Det säkraste skyddet för den skapade varelsen under hela den långa kampen för att nå upp till Fadern, under denna tid då de naturliga omständigheterna gör en sådan uppnåelse omöjlig, är att enträget hålla fast vid den sanning och det faktum att Fadern är närvarande i sina Söner. Bokstavligt och bildligt, andligt och personligt är Fadern och Sönerna ett. Det är ett faktum: Den som har sett en Skaparson, den har sett Fadern.
Till en början är personligheterna i ett givet universum stadgade och tillförlitliga endast i enlighet med hur nära besläktade de är med Gudomen. När varelsernas ursprung avlägsnar sig tillräckligt långt från de ursprungliga och gudomliga källorna, vare sig vi har att göra med Guds Söner eller de omvårdande varelserna som hör till den Oändlige Anden, så ökar möjligheten till disharmoni, förvirring, och ibland uppror—synd.
Med undantag för fulländade varelser med gudomsursprung, är alla viljevarelser i superuniverserna av evolutionär art; de börjar i en obetydlig ställning och kliver ständigt uppåt, i verkligheten inåt. Även högt andliga personligheter fortsätter att stiga upp längs livets skala genom gradvisa omvandlingar från ett liv till ett annat och från en sfär till en annan. När det gäller dem som är försedda med Mysterieledsagare, finns det verkligen ingen gräns för de höjder som det är möjligt för dem att andligen stiga upp till och att uppnå i universumet.
Fulländningen hos tidens varelser är, när den till sist uppnås, till fullo förvärvad, en äkta egenskap hos personligheten. Fastän det finns en frikostig tillsats av nådens element är det som den skapade varelsen har uppnått icke desto mindre resultatet av individuell strävan och verkligt levande, personlighetens reaktion i förhållande till den existerande omgivningen.
Det evolutionära ursprunget i djurriket är i universums ögon ingen skamfläck för någon personlighet, emedan det utgör den enda metoden att åstadkomma den ena av de två grundtyperna av finita intelligenta viljevarelser. När fulländningens och evighetens höjder har uppnåtts är det desto ärofullare för dem som började från bottnen och med fröjd klev upp längs livets stege, rond efter rond, och som, när de till sist når upp till härlighetens höjder, har fått en personlig erfarenhet omfattande verklig kunskap om livets varje fas från botten till topp.
I allt detta framgår Skaparnas visdom. Det vore precis lika enkelt för den Universelle Fadern att skapa alla dödliga till fulländade varelser, att skänka fulländning med sitt gudomliga ord. Men det skulle frånta dem den underbara erfarenheten av det äventyr och den träning som är förenade med den långa och stegvisa stigningen inåt, en erfarenhet endast för dem som är så lyckosamma att de får börja från själva bottnen av levnadsexistensen.
I universerna som kretsar kring Havona finns det endast ett tillräckligt antal fulländade varelser för att täcka behovet av mönsterlärare och -guider för dem som är i uppstigande på livets evolutionära skala. Den erfarenhetsmässiga naturen hos den evolutionära typen av personlighet är det naturliga kosmiska komplementet till den evigt fulländade naturen hos de skapade Paradis-Havona-varelserna. I verkligheten är både fulländade och fullkomnade varelser ofullständiga när det gäller den finita totaliteten. Men i den kompletterande associationen mellan de existentiellt fulländade skapade varelserna i Paradis-Havona-systemet och de erfarenhetsmässigt fullkomnade finaliterna som stiger upp från de evolutionära universerna, finner båda typerna befrielse från medfödda begränsningar och kan sålunda gemensamt försöka uppnå de sublima höjderna av skapade varelsers ultimata ställning.
Dessa åtgärder som berör de skapade varelserna är påföljder i universum av aktioner och motreaktioner inom den Sjufaldiga Gudomen, vari den eviga gudomligheten hos Paradistreenigheten förenas med den evolverande gudomligheten hos de Suprema Skaparna av universerna i tid och rymd, i, av och genom den Suprema Varelsens styrke-aktualerande Gudom.
Den gudomligt fulländade varelsen och den evolutionärt fullkomnade varelsen har vardera lika mycket gudomlighetspotential, men de skiljer sig till sin art. Vardera måste ty sig till den andra för att uppnå den suprema nivån av tjänst. De evolutionära superuniverserna är beroende av att det fulländade Havona erbjuder den slutliga träningen för deras uppstigande medborgare, men så behöver också det fulländade centraluniversumet existensen av de fullkomnande superuniverserna för att möjliggöra full utveckling av dess nedstigande invånare.
De två primära manifestationerna av den finita verkligheten, medfödd fulländning och utvecklad fulländning, vare sig de är personligheter eller universer, är jämställda, beroende av varandra och integrerade. Vardera behöver den andra för att uppnå fullödig funktion, tjänst och bestämmelse.