Med gudomlig osjälviskhet, med utsökt generositet avstår Fadern auktoritet och delegerar makt, men han är fortfarande den förnämste; hans hand vilar på omständigheternas mäktiga hävstång i universums världar; han har förbehållit sig alla slutliga avgöranden, han för ofelbart sitt eviga syftes allsmäktiga veto-spira med oemotsäglig auktoritet över den vida, virvlande och evigt kretsande skapelsens välfärd och ödesbestämmelse.
Guds suveränitet är obegränsad; detta är hela skapelsens fundamentala faktum. Universum var inte oundvikligt. Universum är inte en tillfällighet, inte heller finns det till av sig självt. Universum är ett skapelseverk och är därför helt och hållet underställt Skaparens vilja. Guds vilja är gudomlig sanning, levande kärlek; därför kännetecknas de skapelser som går mot fulländning i de evolutionära universerna av godhet—närhet till gudomligheten—eller potentiell ondska—avlägsenhet från gudomligheten.
All religionsfilosofi kommer förr eller senare fram till uppfattningen om ett enhetligt universumstyre, uppfattningen om en ende Gud. Orsakerna i universum kan inte vara lägre än följderna i universum. Källan till universumlivets strömmar och till det kosmiska sinnet måste ligga ovanför nivån för deras manifestation. Människans sinne kan inte följdriktigt förklaras utgående från tillvarons lägre klasser. En sann förståelse av människans sinne är möjlig endast genom insikt om att högre nivåer av tänkande och målmedveten vilja är reella. Människan som moralvarelse är oförklarlig om inte den Universelle Fadern erkänns som en realitet.
Filosofen som hyllar en mekanistisk uppfattning förklarar sig förkasta idén om en universell och suverän vilja, uttryckligen den suveräna vilja vars aktivitet i omsorgsfullt utarbetande av lagarna i universum han så djupt vördar. Vilken oavsiktlig högaktning visar inte mekanisten Skaparen av lagarna, då han anser dessa lagar vara självverkande och självförklarande!
Det är en stor blunder att göra Gud mänsklig, annat än när det gäller Tankeriktaren i människans inre, men det är dock inte lika dumt som att helt mekanisera idén om det Första Stora Ursprunget och Centret.
Lider Paradisfadern? Jag vet inte. Skaparsönerna kan helt säkert lida och gör det stundom, såsom de dödliga. Den Evige Sonen och den Oändlige Anden lider på ett modifierat sätt. Jag tror att den Universelle Fadern lider, men jag kan inte förstå hur; kanske genom personlighetsströmkretsen eller genom den individualitet som Tankeriktarna och andra utgivningar av hans eviga väsen har. Han har sagt om de dödligas släkten: ”I alla era bedrövelser är jag bedrövad.” Han upplever otvivelaktigt en faderlig och medkännande förståelse; kanske han kan verkligen lida, men jag förstår inte det lidandets natur.
Den infinite och evige Härskaren över universernas universum är makt, form, energi, process, mönster, princip, närvaro och idealiserad verklighet. Men han är mera; han är personlig; han utövar en suverän vilja, upplever gudomlighetens självmedvetande, verkställer ett skapande sinnes beslut, ägnar sig med tillfredsställelse åt att uppnå ett evigt syfte och uppvisar en Faders kärlek och tillgivenhet för sina barn i universum. Och alla dessa mera personliga drag hos Fadern kan bättre förstås genom att observera dem så som de uppenbarades i Mikaels, er Skaparsons, utgivningsliv då han befann sig inkarnerad på Urantia.
Gud Fadern älskar människorna; Gud Sonen tjänar människorna; Gud Anden inspirerar universums barn evigt uppåt i äventyret att finna Gud Fadern på de sätt som har bestämts av Guds Söner genom Gud Andens älskvärda omvårdnad.
[I egenskap av den Gudomlige Rådgivare som har fått i uppdrag att framföra uppenbarelsen om den Universelle Fadern har jag fortsatt med denna förklaring av Gudomens attribut.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.