Efter att redan ha blivit fullt instruerade om etiken i Paradisets personförhållanden—varken meningslösa formaliteter eller konstgjorda kastindelningspåbud, utan snarare en naturlig hövlighet—finner de uppstigna dödliga det hjälpsamt att få rådgivning av de supernafiska Etikettshandledarna, som instruerar de nya medlemmarna av paradissamhället i de seder som hör till fulländat uppförande bland de höga varelser som vistas på Ljusets och Livets centrala Ö.
Harmoni är grundtonen i centraluniversumet och en skönjbar ordning råder i Paradiset. Ett korrekt uppförande är väsentligt för framstegen via kunskap, genom filosofi till den spontana dyrkans andliga höjder. Det finns en gudomlig teknik för att närma sig Gudomligheten; och pilgrimen kan inte tillägna sig den tekniken förrän han har anlänt till Paradiset. Andemeningen i den har givits på kretsarna i Havona, men finslipningen i träningen av tidens pilgrimer kan inte ges förrän dessa faktiskt har uppnått Ljusets Ö.
Allt uppträdande i Paradiset är helt spontant, i alla avseenden naturligt och fritt. Men det finns dock ett riktigt och fulländat sätt att göra saker och ting på den eviga Ön, och Etikettshandledarna står ständigt vid sidan av ”främlingarna innanför portarna” för att instruera dem och så leda deras steg att de känner sig fullkomligt obesvärade, och för att samtidigt hjälpa pilgrimerna att undvika den förvirring och osäkerhet som annars vore oundviklig. Endast med ett sådant arrangemang kunde ändlös förvirring undvikas; och i Paradiset förekommer aldrig förvirring.
Dessa etikettshandledare fungerar i själva verket som förhärligade lärare och guider. De sysslar i huvudsak med att instruera de nya dödliga invånarna angående den nästan ändlösa raden av nya situationer och obekanta seder. Trots den långa förberedelsen för Paradiset och den långa färden dit är Paradiset fortfarande outsägligt främmande och oväntat nytt för dem som slutligen uppnår hemortsrätt där.