Den metod med vilken en Paradisson bereder sig för att som en Gåvoson inkarnera i dödlig gestalt, hur han blir innesluten i sin mor på utgivningsplaneten, är ett universellt mysterium; och varje försök att upptäcka hur detta Sonarington-förfarande fungerar är dömt att möta ett säkert misslyckande. Låt den storslagna kunskapen om Jesu från Nasarets liv som dödlig absorberas av er själ. Det är emellertid lönlöst och onödigt att spekulera hur Mikaels hemlighetsfulla inkarnation utfördes. Låt oss alla fröjdas i vetskapen och vissheten om att sådana åtgärder är möjliga för det gudomliga väsendet och inte slösa tid på onödiga gissningar om det förfarande som den gudomliga visdomen använder för att åstadkomma dessa fenomen.
På ett utgivningsuppdrag som dödlig föds en Paradisson alltid av en kvinna och växer upp som ett barn av manligt kön i den världen, såsom Jesus gjorde på Urantia. Dessa den suprema tjänstens Söner går alla från barndom genom ungdom till mandom precis så som en människa. I varje avseende blir de lika de dödliga i det släkte de föds till. De framför sina önskemål till Fadern så som barnen i de världar där de tjänar. Sett från materiell synpunkt lever dessa människo-gudomliga Söner ett vanligt liv med endast ett undantag: de avlar inte efterkommande i de världar där de vistas; detta är en universell begränsning som gäller alla klasser av Paradisets Utgivningssöner.
Så som Jesus arbetade i er värld som en timmermans son, så arbetar andra Paradissöner i olika uppgifter på sina utgivningsplaneter. Ni skulle knappast kunna tänka er ett yrke som inte hade utövats av någon Paradisson under förloppet av hans utgivning till någon av tidens evolutionära planeter.
När en Gåvoson har skaffat sig erfarenheten att leva den dödliges liv, när han har uppnått fulländad harmoni med sin inre Riktare, då påbörjar han den delen av sitt planetariska uppdrag som avser att upplysa hans dödliga bröders sinne och inspirera deras själar. Som lärare ägnar sig dessa Söner uteslutande åt den andliga upplysningen av de dödliga släktena i de världar där de vistas.
Fastän Mikaelernas och Avonalernas utgivningar i dödlig gestalt är jämförbara i de flesta avseenden är de inte i alla avseenden identiska: Aldrig förkunnar en Administratörson: ”Den som har sett Sonen han har sett Fadern”, så som er Skaparson gjorde då ha var på Urantia i köttslig gestalt. Men en utgiven Avonal förkunnar: ”Den som har sett mig har sett Guds Evige Son.” Administratörsönerna härstammar inte direkt från den Universelle Fadern, inte heller inkarnerar de underställda Faderns vilja; alltid utger de sig själva som Paradissöner underställda den Evige Sonens vilja.
När Gåvosönerna—Skapar- eller Administratörsönerna—träder in genom dödens portar uppenbarar de sig åter på den tredje dagen. Men ni borde inte hysa tron att de alltid möter det tragiska slut som er Skaparson mötte då han för nittonhundra år sedan vistades i er värld. Den speciella och ovanligt grymma erfarenhet som Jesus från Nasaret genomgick har lett till att Urantia lokalt har blivit känd som ”korsets värld”. Det är inte nödvändigt att en Guds Son ges en sådan omänsklig behandling, och en omfattande majoritet av planeterna har gett dem ett hänsynsfullare mottagande och låtit dem slutföra sitt livsskede som dödliga, avsluta tidsåldern, döma de sovande överlevande och inleda en ny domperiod utan att ålägga dem en våldsam död. En Gåvoson måste möta döden, måste genomgå hela den verkliga erfarenheten som världarnas dödliga gör, men den gudomliga planen fordrar inte att denna död är vare sig våldsam eller ovanlig.
När Gåvosöner inte dödas med våld ger de frivilligt upp sitt liv och går genom dödens portar, inte för att tillfredsställa kraven på ”sträng dom” eller ”gudomlig vrede”, utan för att slutföra utgivningen, ”att tömma kalken” från inkarnationslivsskedet och personlig erfarenhet av allt det som utgör en skapad varelses liv så som det levs på den dödliga tillvarons planeter. Utgivningen är nödvändig för planeterna och universumet, och den fysiska döden är ingenting mera än en nödvändig del av ett utgivningsuppdrag.
När inkarnationen som dödlig är avslutad färdas Avonalen som har utfört tjänsten till Paradiset, tas emot av den Universelle Fadern, återvänder till lokaluniversumet för sitt uppdrag och tar emot Skaparsonens erkänsla. Därefter sänder Utgivningsavonalen och Skaparsonen sin förenade Sanningens Ande att verka i hjärtana på utgivningsvärldens dödliga släkten. Under de tidsåldrar som föregår ett lokaluniversums suveränitet är detta bägge Sönernas gemensamma ande, tillämpad av den Skapande Anden. Den skiljer sig något från den Sanningens Ande som kännetecknar de lokala universernas tidsåldrar efter en Mikaels sjunde utgivning.
Efter det att en Skaparsons slutliga utgivning har avslutats förändras naturen hos den Sanningens Ande som tidigare har sänts till alla Utgivningsavonalers världar i detta lokaluniversum: den blir mer ordagrant den suveräne Mikaels ande. Detta fenomen sker samtidigt med att Sanningens Ande frigörs för tjänst på planeten för Mikaels utgivning i dödlig gestalt. Därefter får varje värld som får äran av en Administratörsons utgivning, tillsammans med honom, samme Andetröstare från den sjufaldige Skaparsonen som den skulle ha fått om lokaluniversumets Härskare personligen hade inkarnerats som dess Gåvoson.