”I beröringen av den Infinite kan vi inte förstå honom. De gudomliga fotstegen är okända.” ”Hans förstånd är utan gräns och hans storhet outrannsaklig.” Det bländande ljuset som höljer Faderns väsen är sådant att han för sina ringa varelser förefaller ”att dväljas i töcken”. Hans tankar och planer är inte endast outgrundliga utan han ”gör stora och outrannsakliga ting—under—flera än någon kan räkna”. ”Gud är för hög för vårt förstånd, hans år är flera än någon kan utrannsaka.” ”Men kan då Gud verkligen dväljas på jorden? Himlarna (universum) och himlarnas himmel (universernas universum) rymmer honom icke.” ”Hur outgrundliga är inte hans domslut och hur outrannsakliga hans vägar!”
”Det finns blott en Gud, den infinite Fadern, som även är en trogen Skapare.” ”Den gudomlige Skaparen är även den Universelle Härskaren, själarnas ursprung och bestämmelse. Han är den Högste Själen, det Ursprungliga Sinnet och den Obegränsade Anden i hela skapelsen.” ”Den store Övervakaren gör inga misstag. Han är lysande i sitt majestät och sin härlighet.” ”Gud Skaparen är helt utan rädsla och fiendskap. Han är odödlig, evig, självexisterande, gudomlig och givmild.” ”Hur ren och skön, hur djup och ofattbar är alltings himmelske Förfader!” ”Den Infinite är oöverträfflig däri, att han ger sig själv till människorna. Han är begynnelsen och slutet, Fadern till varje gott och fulländat syfte.” ”För Gud är allting möjligt; den evige Skaparen är orsakernas orsak.”
Trots infiniteten i de överväldigande manifestationerna som Faderns eviga och universella personlighet präglas av är han obegränsat självmedveten om både sin infinitet och om sin evighet; likaså känner han helt sin fullkomlighet och makt. Han är den enda varelsen i universum, förutom sina gudomliga jämställda, som upplever en fullkomlig, riktig och fullständig bedömning av sig själv.
Fadern tillgodoser ständigt och ofelbart de olika kraven på honom, så som de förändras från tid till annan i olika delar av hans totaluniversum. Den store Guden känner och förstår sig själv; han är i infinit bemärkelse självmedveten om fullkomlighetens alla ursprungliga egenskaper hos sig. Gud är inte en kosmisk tillfällighet; inte heller experimenterar han med universum. Universumhärskarna kan ge sig hän åt äventyr; Konstellationsfäderna kan experimentera; Systemcheferna kan öva sig; men den Universelle Fadern ser slutet från begynnelsen, och hans gudomliga plan och eviga syfte omsluter och förstår i själva verket alla hans underordnades experiment och äventyr i varje värld, system och konstellation i varje universum inom hans vida domäner.
Ingenting är nytt för Gud, och ingen kosmisk händelse kommer någonsin som en överraskning; han bebor evighetens cirkel. Han är utom dagarnas begynnelse eller slut. För Gud finns inget förgånget, närvarande eller framtida; all tid är närvarande vid varje givet ögonblick. Han är den store och ende JAG ÄR.
Den Universelle Fadern är absolut och obegränsat infinit till alla sina egenskaper; och detta faktum i sig utestänger honom automatiskt från all direkt personlig kontakt med finita materiella varelser och andra ringa skapade förståndsvarelser.
Och allt detta gör det nödvändigt med sådana arrangemang som har bestämts för kontakt och kommunikation med hans mångahanda skapade varelser, för det första genom Guds Paradissöners personlighet som, ehuru fullkomliga i gudomlighet, även ofta blir en del av naturen hos de planetariska raserna av kött och blod och därmed blir en av er och en med er; sålunda blir Gud på sätt och vis människa, vilket inträffade vid utgivningen av Mikael som stundom kallades Guds Son och stundom Människoson. Och för det andra har vi den Oändlige Andens personligheter, de olika klasserna av serafiska härskaror och andra himmelska förståndsvarelser, som kommer nära de materiella varelserna av ringa ursprung och på så många sätt vårdar sig om dem och tjänar dem. Och för det tredje har vi de icke-personliga Mysterieledsagarna, Tankeriktarna, den uttryckliga gåvan från den store Guden själv som har sänts att dväljas i sådana varelser som människorna på Urantia, sänts utan kungörelse och utan förklaring. I ändlös riklighet nedstiger de från härlighetens höjder för att pryda och vistas i det ringa sinnet hos de dödliga som har kapacitet till gudsmedvetande eller potential till det.
På detta sätt och på många andra sätt som är okända för er och helt bortom finit fattningsförmåga, sänker och i övrigt modifierar, utspäder och uttunnar Paradisfadern kärleksfullt och villigt sin infinitet för att kunna komma närmare det finita sinnet hos sina skapade barn. Och sålunda är det möjligt för den infinite Fadern, genom en serie personlighetsutgivningar, som i avtagande grad är absoluta, att åtnjuta nära kontakt med de olika förståndsvarelserna i de många rikena i hans vidsträckta universum.
Allt detta har han gjort, gör han nu, och kommer han för alltid att fortsätta att göra utan att det på minsta sätt skulle förminska hans sanna och verkliga infinitet, evighet och ursprunglighet. Och allt detta är absolut sant, trots att det är svårt att förstå, trots det mysterium det är inneslutet i eller trots att det omöjligen kan bli fullt förstått av sådana varelser som har sitt hemvist på Urantia.
Emedan den Förste Fadern är infinit i sina planer och evig i sina syften är det i sig omöjligt för någon finit varelse att någonsin helt inse eller förstå dessa gudomliga planer och syften. De dödliga kan endast då och då, här och var, få en glimt av Faderns syften då de uppenbaras i relation till förverkligandet av planen för de skapade varelsernas uppstigning, på dess successiva nivåer av universumprogression. Fastän människan inte kan uppfatta infinitetens betydelse, förstår och kärleksfullt omsluter den infinite Fadern helt visst och fullt finiteten hos alla sina barn i alla universer.
Fadern delar gudomligheten och evigheten med ett stort antal högre Paradisvarelser, men vi ifrågasätter om infiniteten och den därav följande universella ursprungligheten delas fullt med några andra än hans jämlika kompanjoner inom Paradistreenigheten. Personlighetens infinitet måste nödvändigtvis innefatta all finitet hos personligheten; därav sanningen—den bokstavliga sanningen—i den lära som förkunnar att ”vi lever, rör oss och har vår varelse i Honom”. Det fragment av den Universelle Faderns rena Gudom som bor i människan är en del av infiniteten hos det Första Stora Ursprunget och Centret, Fädernas Fader.