En dag kan en reformation i den kristna kyrkan gripa in tillräckligt djupt för att leda tillbaka till Jesu oförfalskade religiösa förkunnelse, upphovsmannen till och fullbordaren av vår tro. Ni kan predika en religion om Jesus, men ni måste nödvändigtvis leva enligt Jesu religion. I entusiasmen på pingstdagen gav Petrus oavsiktligt upphov till en ny religion, religionen om den uppståndne och förhärligade Kristus. Aposteln Paulus senare omformade detta nya evangelium till kristendomen, en religion som innehåller hans egna teologiska åsikter och som uttrycker hans egen personliga erfarenhet av den Jesus han mötte på vägen till Damaskus. Rikets evangelium bygger på den personliga religiösa erfarenheten hos Jesus, galilén; kristendomen bygger nästan uteslutande på aposteln Paulus personliga religiösa erfarenhet. Så gott som hela Nya testamentet ägnas inte åt en beskrivning av Jesu betydelsefulla och inspirerande religiösa liv, utan åt en diskussion om Paulus religiösa erfarenheter och en beskrivning av hans personliga religiösa övertygelser. De enda betydande undantagen från det nyss nämnda utgör, förutom vissa delar av evangelierna enligt Matteus, Markus och Lukas, Hebreerbrevet och Jakobs brev. Till och med Petrus i sina brev återvände endast en gång till sin Mästares personliga religiösa liv. Nya testamentet är ett superbt kristet dokument, men det är endast magert jesusoniskt.
Jesu liv i köttslig gestalt skildrar en enastående religiös tillväxt, från de tidigaste uppfattningarna om primitiv bävan och mänsklig vördnad upp genom åren av personlig andlig gemenskap tills han till slut nådde det avancerade och upphöjda tillståndet av medvetande om att han var ett med Fadern. Sålunda genomgick Jesus under ett enda kort liv den erfarenhet av religiöst andligt framåtskridande som människan påbörjar på jorden och vanligen uppnår först vid slutet av sin långa vistelse i skolorna för andeträning på de successiva nivåerna under livsskedet före Paradiset. Jesus avancerade från ett rent mänskligt medvetande om de trosförvissningar som hör till en personlig religiös erfarenhet till de sublima andliga höjderna av en bestämd insikt om sin gudomliga natur och till medvetandet om sin nära förbindelse med den Universelle Fadern vid skötseln av ett universum. Han avancerade från den anspråkslösa statusen av dödligt beroende, vilket fick honom att spontant säga till en som kallade honom Gode Lärare ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud”, till det sublima medvetandet om uppnådd gudomlighet som fick honom att utropa: ”Vem av er dömer mig för synd?” Denna avancerande uppstigning från det mänskliga till det gudomliga var något som han uppnådde som en rent dödlig, och när han på detta sätt hade uppnått gudomligheten var han fortfarande samma människa Jesus, en Människoson såväl som en Gudsson.
Markus, Matteus och Lukas bevarar något av bilden av människan Jesus engagerad i den ädla kampen att utröna Guds vilja och att följa den. Johannes tecknar en bild av den segerrike Jesus vandrande på jorden fullt medveten om sin gudomlighet. Det stora misstag som har gjorts av dem som har studerat Mästarens liv är att en del har föreställt sig honom som helt mänsklig, medan andra har tänkt sig honom som enbart gudomlig. Under hela sin livserfarenhet var han förvisso både mänsklig och gudomlig, vilket han fortfarande är.
Men det största misstaget gjordes däri, att fastän det insågs att människan Jesus hade en religion, blev den gudomlige Jesus (Kristus) nästan över en natt en religion. Paulus kristendom säkrade dyrkan av den gudomlige Kristus men förlorade nästan helt ur sikte den kämpande och tappra människan Jesus från Galiléen som tack vare oförvägenheten i sin personliga religiösa tro och heroismen hos Riktaren i hans inre höjde sig från det mänskligas låga nivåer till att bli ett med det gudomliga; och sålunda blev han den nya och levande väg längs vilken alla dödliga på samma sätt kan stiga upp från det mänskliga till det gudomliga. Dödliga på alla stadier av andlighet och i alla världar kan i Jesu personliga liv finna det som stärker och inspirerar dem medan de avancerar från de lägsta andenivåerna upp till de högsta gudomliga värdena, från början och ända till slutet av den personliga religiösa erfarenheten.
När Nya testamentet skrevs hade författarna inte bara den djupaste tro på gudomligheten hos den uppståndne Kristus, utan de trodde också hängivet och uppriktigt på att han omedelbart skulle komma tillbaka för att fullborda etablerandet av himmelriket. Denna starka tro på Herrens omedelbara återkomst hade mycket att göra med tendensen att från texterna utelämna de omnämnanden som beskrev Mästarens rent mänskliga erfarenheter och egenskaper. Hela den kristna rörelsen tenderade att vända sig bort från den mänskliga bilden av Jesus från Nasaret mot upphöjandet av den uppståndne Kristus, den förhärligade och snart återvändande Herren Jesus Kristus.
Jesus grundade den personliga erfarenhetens religion som går ut på att göra Guds vilja och att tjäna människornas brödrasamfund; Paulus grundade en religion i vilken den förhärligade Kristus blev föremål för dyrkan och brödrasamfundet bestod av dem som trodde på den gudomlige Kristus. I utgivningen av Jesus fanns båda dessa föreställningar som potentialer i hans gudomliga och mänskliga liv, och det är verkligen synd att hans efterföljare inte lyckades skapa en enhetlig religion som på behörigt sätt kunde ha erkänt både den mänskliga och den gudomliga naturen hos Mästaren så som de oskiljaktigt var sammanbundna i hans liv på jorden och så som de ypperligt framfördes i rikets ursprungliga evangelium.
Ni skulle varken chockeras eller oroas av en del av Jesu starka uttalanden om ni bara mindes att han var världens mest helhjärtade och hängivne religionsutövare. Han var en dödlig som helt hade helgat sig, oreserverat hade hängett sig åt att göra sin Faders vilja. Många av hans till synes hårda uttalanden var mer av en personlig trosbekännelse och en försäkran om hängivenhet än befallningar till hans anhängare. Det var själva denna fokusering på ett enda syfte och denna osjälviska hängivenhet som gjorde det möjligt för honom att under ett enda kort liv göra så otroligt stora framsteg i erövrandet av människosinnet. Många av hans uttalanden bör betraktas som en bekännelse av vad han krävde av sig själv snarare än vad han fordrade av alla sina efterföljare. I sin hängivelse för riket brände Jesus alla broar bakom sig; han offrade allt som hindrade honom från att göra sin Faders vilja.
Jesus välsignade de fattiga för att de vanligen var uppriktiga och fromma. Han fördömde de rika för att de vanligen var lättfärdiga och irreligiösa. Likaså fördömde han den irreligiöse fattige och berömde den hängivne och andäktige rikemannen.
Jesus fick människorna att känna sig hemma i världen. Han befriade dem från slaveriet under tabun och lärde dem att världen i grunden inte är ond. Han längtade inte efter att fly från sitt jordiska liv. Han lärde sig ett sätt att helt väl göra Faderns vilja medan han levde i köttslig gestalt. Han uppnådde ett idealistiskt religiöst liv mitt i en realistisk värld. Jesus delade inte Paulus pessimistiska syn på mänskligheten. Mästaren betraktade människorna som Guds söner och förutsåg en strålande och evig framtid för dem som valde att överleva. Han var ingen moralisk skeptiker; han såg positivt på människan, inte negativt. Han såg de flesta människor som svaga snarare än onda, mer förvirrade än fördärvade. Men oavsett deras status var de alla Guds barn och hans bröder.
Han lärde människorna att värdesätta sig högt i tiden och i evigheten. På grund av detta höga värde som Jesus tillskrev människorna var han villig att offra sina krafter på att outtröttligt tjäna mänskligheten. Det var detta infinita värde hos det finita som gjorde den gyllene regeln till en väsentlig faktor i hans religion. Vem bland de dödliga kan undgå att bli upplyft av den utomordentligt starka tro som Jesus har på honom?
Jesus föreskrev inga regler för socialt framåtskridande; hans mission var religiös, och religionen är en rent individuell erfarenhet. Det finns inget hopp om att det slutliga målet för samhällets mest avancerade framsteg någonsin skulle kunna överstiga Jesu broderskap mellan människorna, vilket bygger på erkännandet av Guds faderskap. Idealet för all social uppnåelse kan förverkligas endast i detta gudomliga rikes ankomst.