Romarna tog över den grekiska kulturen i sin helhet och satte representativt styre i stället för ett styre som baserade sig på lottdragning. Snart gynnade den förändringen kristendomen såtillvida att Rom förde in en ny tolerans för främmande språk, folk och till och med religioner i hela västerlandet.
Mycket av den förföljelse som till en början drabbade de kristna i Rom berodde enbart på deras beklagliga användning av termen ”rike” i sin förkunnelse. Romarna förhöll sig tolerant till alla slags religioner men tog mycket illa upp om någonting luktade politisk rivalitet. När så dessa tidiga förföljelser, som till så stor del berodde på missförstånd, dog ut, var fältet helt öppet för religiös propaganda. Romaren var intresserad av politisk administration; han brydde sig föga om vare sig konst eller religion, men han förhöll sig ovanligt tolerant till båda.
Österländsk lag var hård och godtycklig, grekisk lag var flytande och artistisk, den romerska lagen var värdig och respektingivande. Den romerska utbildningen byggde upp en oerhörd och orubblig lojalitet. De tidiga romarna var politiskt hängivna och sublimt pliktuppfyllande individer. De var ärliga, nitiska och hängivna sina ideal men saknade en religion som var värd namnet. Inget under att deras grekiska lärare kunde övertyga dem om att acceptera Paulus kristendom.
Dessa romare var ett storartat folk. De kunde styra västerlandet därför att de verkligen styrde sig själva. En sådan oöverträffad ärlighet, hängivelse och robust självkontroll var en idealisk grogrund för kristendomen att slå rot i och växa i.
Det var lätt för dessa grek-romare att bli andligen lika hängivna en institutionell kyrka som de var politiskt hängivna staten. Romarna bekämpade kyrkan endast när de var rädda för den som en konkurrent till staten. Rom, som hade föga nationell filosofi eller egen kultur, tog över den grekiska kulturen som sin egen och tog frimodigt till sig Kristus som sin moralfilosofi. Kristendomen blev romarnas moralkultur men knappast deras religion i betydelsen att vara en individuell erfarenhet i andlig tillväxt hos dem som hade övergått till den nya religionen en masse och utan urskillning. Det är helt visst sant att många enskilda individer trängde under ytan av hela denna statsreligion och fann som näring för sina själar de verkliga värdena i de dolda betydelser som fanns i den helleniserade och förhednigade kristendomens latenta sanningar.
Stoikern och hans ståndaktiga vädjan till ”naturen och samvetet” hade endast desto bättre förberett Rom på att ta emot Kristus, åtminstone i intellektuellt avseende. Romaren var av naturen och till sin utbildning jurist. Han vördade även naturlagarna, och inom kristendomen kunde han nu i naturlagarna skönja Guds lagar. Ett folk som kunde frambringa Cicero och Vergilius var moget för Paulus helleniserade kristendom.
Så tvingade dessa romaniserade greker både judar och kristna att göra sin religion filosofisk, att samordna dess idéer och systematisera dess ideal, att anpassa religionsutövandet till det existerande levnadssättet. I allt detta var det till enorm hjälp att de hebreiska skrifterna hade översatts till grekiska och att Nya testamentet senare nedtecknades på grekiska.
Grekerna, till skillnad från judarna och många andra folk, hade under en lång tid periodvis trott på odödligheten, på en eller annan form av överlevnad efter döden. Eftersom detta var själva kärnan i Jesu förkunnelse var det givet att kristendomen kom att göra ett starkt intryck på dem.
En följd av grekiska kulturella och romerska politiska segrar hade sammansvetsat Medelhavsländerna till ett enda imperium, med ett enda språk och en enda kultur, och de hade gjort västerlandet redo för en enda Gud. Judendomen tillhandahöll denna Gud, men judendomen var inte acceptabel som religion för dessa romaniserade greker. Filon var till viss hjälp för att mildra deras invändningar, men kristendomen uppenbarade för dem en ännu bättre uppfattning om en enda Gud, och de tog villigt emot den.