Helleniseringen av kristendomen började på allvar den händelserika dag då aposteln Paulus stod inför areopagiska rådet i Aten och berättade för atenarna om ”den okände Guden”. Där, i skuggan av Akropolis, förkunnade denne romerske medborgare för grekerna sin version av den nya religion som hade sitt ursprung i det judiska landet Galiléen. Det fanns något märkligt likartat i den grekiska filosofin och i många av Jesu läror. De hade ett gemensamt mål—båda syftade till individens utveckling; grekerna till utveckling i samhället och i politiken, Jesus till moralisk och andlig utveckling. Grekerna framhöll det intellektuella frisinnet som leder till politisk frihet, Jesus framhöll det andliga frisinnet som leder till religiös frihet. Dessa två idéer bildade tillsammans en ny och mäktig grundstadga för människans frihet. De förebådade människans sociala, politiska och andliga frigörelse.
Kristendomen uppkom och besegrade alla konkurrerande religioner främst av två orsaker:
1. Grekerna var till sin sinnesläggning villiga att låna in nya och goda idéer även från judarna.
2. Paulus och hans efterträdare var villiga men klipska och kloka kompromissare; de var skarpsinniga teologiska handelsmän.
Vid den tid då Paulus steg fram i Aten och förkunnade ”Kristus, den Korsfäste”, var grekerna andligen hungrande; de var vetgiriga, intresserade och sökte verkligen andlig sanning. Glöm aldrig att det var romarna som till en början bekämpade kristendomen medan grekerna omfattade den, och att det var grekerna som bokstavligen tvingade romarna att senare anta den nya religionen i den form den då hade fått, som en del av den grekiska kulturen.
Grekerna vördade skönheten, judarna heligheten, men bägge folken älskade sanningen. I århundraden hade grekerna allvarligt begrundat och uppriktigt debatterat alla människans problem—sociala, ekonomiska, politiska och filosofiska—allt utom religion. Få greker hade nämnvärt befattat sig med religion. De tog inte ens sin egen religion riktigt på allvar. I århundraden hade judarna försummat dessa andra områden i tankevärlden medan de ägnade sig åt religion. De tog sin religion mycket allvarligt, alltför allvarligt. Det samlade resultatet av de två folkens århundraden av tankar blev nu, upplyst av innehållet i Jesu budskap, drivkraften till en ny form av mänsklig samhällsordning och, i viss mån, till en ny form av mänsklig religiös tro och praxis.
Den grekiska kulturens inflytande hade redan trängt in i länderna kring västra Medelhavet när Alexander spred den hellenistiska civilisationen över Främre Orientens värld. Grekerna klarade sig mycket väl med sin religion och sin politik så länge de levde i små stadsstater, men när den makedoniske kungen vågade sig på att utvidga Grekland till ett imperium, som sträckte sig från Adriatiska havet till Indus, började svårigheterna. Den grekiska konsten och filosofin var helt fullvärdiga uppgiften med en imperialistisk expansion, men så var inte fallet med varken den grekiska politiska administrationen eller religionen. När de grekiska stadsstaterna hade utvidgats till ett imperium föreföll deras ganska provinsiella gudar något underliga. Grekerna sökte verkligen efter en enda Gud, en större och bättre Gud, när den kristnade versionen av den äldre judiska religionen kom till dem.
Det hellenistiska världsväldet kunde inte som sådant bestå. Dess kulturella inflytande fortsatte, men själva riket bestod endast efter att man västerifrån hade lagt sig till med romarnas politiska genialitet för imperieadministration och efter att från öster ha erhållit en religion vars enda Gud ägde imperiumvärdighet.
Under det första århundradet efter Kristus hade den hellenistiska kulturen redan nått sin höjdpunkt. Tillbakagången hade börjat; lärdomen tilltog men genialitet blev det mindre av. Det var just vid denna tid Jesu idéer och ideal, som delvis ingick i kristendomen, blev en del av räddningen för den grekiska kulturen och lärdomen.
Alexander hade stormat fram på Östern med den grekiska civilisationens kulturella gåva. Paulus angrep västerlandet med den kristna versionen av Jesu evangelium. Varhelst i västerlandet den grekiska kulturen var förhärskande, där slog den helleniserade kristendomen rot.
Den östliga versionen av Jesu budskap, som trots att den förblev mer trogen hans förkunnelse, fortsatte att följa Abners kompromisslösa inställning. Den gjorde aldrig framsteg liksom den helleniserade versionen, och till slut drunknade den i den islamiska rörelsen.