När Jesus så plötsligt greps av sina fiender och så snabbt korsfästes mellan två rövare blev apostlarna och lärjungarna helt demoraliserade. Tanken på att Mästaren hade blivit arresterad, bunden, piskad och korsfäst var för mycket även för apostlarna. De glömde hans förkunnelse och hans varningar. Han kunde för all del ha varit ”en profet, mäktig i dåd och ord inför Gud och allt folket”, men knappast den Messias som i enlighet med deras förhoppningar skulle återupprätta Israels kungarike.
Sedan kommer uppståndelsen, som befriar dem från förtvivlan och ger dem tillbaka deras tro på Mästarens gudomlighet. Gång på ser de honom och talar med honom, och han tar dem till Olivberget där han säger farväl till dem och berättar för dem att han skall bege sig tillbaka till Fadern. Han har bett dem att stanna i Jerusalem tills de utrustas med kraft—tills Sanningens Ande kommer. Och på pingstdagen kommer denne nye lärare, och de går genast ut och predikar evangeliet med ny kraft. De är djärva och tappra anhängare till en levande Herre, inte till en död och besegrad ledare. Mästaren lever i dessa evangelisters hjärtan. Gud är inte en doktrin i deras sinne; han har blivit en levande närvaro i deras själar.
”Varje dag fortsatte de ståndaktigt och enhälligt att samlas i templet och att bryta bröd i hemmen. De intog sina måltider med glädje och redbarhet, prisade Gud och var omtyckta av alla människor. De uppfylldes alla av anden och förkunnade frimodigt Guds ord. Och i den stora skaran av dem som trodde var alla av ett hjärta och en själ; och ingen kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt.”
Vad har det hänt med dessa människor som Jesus hade ordinerat till att gå ut och förkunna rikets evangelium: Guds faderskap och människans broderskap? De har ett nytt evangelium. De brinner av en ny upplevelse; de är fyllda av en ny andlig energi. Deras budskap har plötsligt förändrats till förkunnelsen om den uppståndne Kristus: ”Jesus från Nasaret, en man som Gud accepterade genom mäktiga gärningar och under; den som utlämnades enligt Guds bestämda rådslut och förutvetande, honom lät ni spika fast på korset och döda. Men på så sätt lät Gud det gå i uppfyllelse som han hade förutsagt genom alla sina profeter. Denne Jesus har Gud låtit uppstå. Gud har gjort honom till både Herre och Kristus. Då Gud med sin högra hand har upphöjt honom och han av Fadern har fått löftet om anden, har han nu utgjutit den vilket ni ser och hör. Ångra er, så att era synder blir utplånade; så att Fadern kan sända Kristus, som han har utsett åt er, nämligen Jesus, som himlen dock måste behålla tills de tider då allt skall återupprättas.”
Rikets evangelium, Jesu budskap, hade plötsligt ändrats till ett evangelium om Herren Jesus Kristus. De förkunnade nu fakta om hans liv, död och uppståndelse och predikade hoppet om hans snara återkomst till denna värld för att fullfölja det arbete han hade påbörjat. Sålunda rörde det sig i de första troendes budskap om att predika fakta om hans första ankomst och att undervisa i hoppet om hans andra ankomst, en händelse som de ansåg vara mycket nära förestående.
Kristus höll på att bli själva trosbekännelsen i den snabbt framväxande kyrkan: Jesus lever, han dog för människorna, han gav anden, han kommer tillbaka. Jesus fyllde alla deras tankar och bestämde hela deras nya uppfattning om Gud och allt annat. De var alltför upprymda över den nya doktrinen att ”Gud är Herren Jesu Fader” för att befatta sig med det gamla budskapet att ”Gud är alla människors kärleksfulle Fader”, rentav varje enskild individs Fader. Det är sant att helt fantastiska uttryck för broderlig kärlek och en dittills okänd välvilja uppstod i dessa första trossamfund. Men det var ett samfund för dem som trodde på Jesus, inte ett samfund för bröder i den himmelske Faderns familjerike. Deras goda vilja flödade fram från den kärlek som föddes av deras uppfattning om Jesu utgivning, inte från insikten om de dödligas broderskap. Trots det var de uppfyllda av glädje, och de levde ett så nytt och enastående liv att alla människor attraherades till deras förkunnelse om Jesus. De gjorde det stora misstaget att ta i bruk den levande och belysande kommentaren till rikets evangelium i stället för själva evangeliet, men redan det utgjorde den bästa religion som mänskligheten någonsin hade sett.
Utan tvivel höll ett nytt brödrasamfund på att uppkomma i världen. ”Och den stora skaran av troende deltog troget i apostlarnas undervisning och gemenskap, i brödbrytandet och i bönerna.” De kallade varandra bröder och systrar; de hälsade varandra med en helig kyss; de tog sig an de fattiga. Det var ett samfund där man både levde och höll andakt tillsammans. De hade inte allt gemensamt utifrån någon bestämmelse, utan enligt sin önskan att dela sina ägodelar med sina troende kamrater. De såg med tillförsikt fram mot att Jesus skulle återvända för att fullborda etablerandet av Faderns rike under deras generation. Det hörde inte direkt till Jesu lära att människorna spontant delade sina jordiska ägodelar. Det uppkom därför att dessa män och kvinnor så uppriktigt och tillitsfullt trodde att han skulle återvända vilken dag som helst för att avsluta sitt arbete och fullborda riket. Men detta välmenade experiment i tanklös broderlig kärlek ledde bara till sorg och elände till slut. Tusentals uppriktigt troende sålde sin egendom och gjorde sig av med alla sina kapitalvaror och andra produktiva tillgångar. Med tiden tog de krympande resurserna i den kristna ”lika för alla-gemenskapen” slut—men det gjorde inte världen. Mycket snart började de troende i Antiochia ta upp kollekt för att rädda sina trosfränder i Jerusalem från att svälta.
Under denna tid firade de Herrens nattvard så som den hade etablerats, dvs. de samlades till en gemensam måltid i god samvaro och tog del av sakramentet vid slutet av måltiden.
Till en början döpte de i Jesu namn. Det gick nästan tjugo år innan de började döpa i ”Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”. Dopet var allt som fordrades för inträde i de troendes samfund. De hade tills vidare ingen organisation; de var helt enkelt Jesu broderskap.
Denna Jesus-sekt växte snabbt, och igen en gång uppmärksammade sadducéerna dem. Fariséerna var inte särskilt bekymrade över situationen, då de såg att ingen del av förkunnelsen på något sätt hindrade efterlevnaden av judarnas lagar. Men sadducéerna började kasta ledarna för Jesus-sekten i fängelse, tills de förmåddes att acceptera rekommendationen från en av de ledande rabbinerna, Gamaliel, som gav dem följande råd: ”Lämna dessa män i fred och låt dem hållas, ty om detta är ett påfund eller verk av människor så kommer det att gå över styr; men om det är från Gud, då kan ni inte tillintetgöra dem, och det kan visa sig att ni rentav kämpar mot Gud.” De beslöt att följa Gamaliels råd, och det blev för en tid lugnt och stilla i Jerusalem, under vilken tid det nya evangeliet om Jesus snabbt spreds.
Så gick allt väl i Jerusalem ända tills grekerna kom i stora skaror från Alexandria. Två av Rodans elever anlände till Jerusalem och vann många konvertiter bland hellenisterna. Bland dem som först omvände sig var Stefanos och Barnabas. Dessa duktiga greker delade just inte så mycket det judiska synsättet, och de rättade sig just inte så väl efter det judiska sättet att dyrka Gud och efter andra ceremoniella seder och bruk. Det var dessa troende grekers framfart som gjorde slut på det fredliga förhållandet mellan Jesus-broderskapet och fariséerna och sadducéerna. Stefanos och hans grekiska medarbetare började predika mer så som Jesus hade lärt, och det förde dem omedelbart i konflikt med de judiska styresmännen. När Stefanos under en av sina offentliga predikningar kom till den kontroversiella delen av sitt framträdande bortsåg de från alla rättegångsformaliteter och tog sig till att stena honom till döds på fläcken.
Stefanos, ledaren för den grekiska kolonin av dem som i Jerusalem trodde på Jesus, blev därmed den nya trons första martyr och den direkta orsaken till det formella organiserandet av den första kristna kyrkan. Inför denna nya kris konstaterades det att man inte längre kunde fortsätta som en sekt inom den judiska tron. Alla var överens om att de måste bryta med de icke-troende, och inom en månad från Stefanos död hade församlingen i Jerusalem organiserats under Petrus ledning, och Jesu broder Jakob hade installerats som dess formelle överhuvud.
Sedan bröt de nya och obevekliga förföljelserna ut från judarnas sida, så att de aktiva ledarna för den nya religionen om Jesus, som senare i Antiokia började kallas kristendom, drog ut till romarrikets alla hörn och förkunnade Jesus. Ledningen för spridandet av detta budskap var före Paulus tid i grekernas händer. De första missionärerna följde, i likhet med andra som kom senare, den väg Alexander fordom hade marscherat, via Gasa och Tyros till Antiochia och sedan över Mindre Asien till Makedonien och därifrån vidare till Rom och imperiets yttersta ändar.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.