Apostlarna ville inte att Jesus skulle lämna dem; därför hade de förringat alla hans uttalanden om att han skulle dö, liksom även hans löften om att uppstå igen. De väntade sig inte uppståndelsen så som den kom, och de vägrade att tro ända tills de ställdes inför tvånget från obestridliga bevis och den egen erfarenhetens absoluta bevis.
När apostlarna vägrade att tro på rapporten från de fem kvinnorna som påstod sig ha sett Jesus och talat med honom, återvände Maria Magdalena till gravkammaren och de andra gick tillbaka till Josefs hus där de berättade om sina erfarenheter för hans dotter och de övriga kvinnorna, och kvinnorna trodde på deras redogörelse. Kort efter klockan sex gick dottern till Josef från Arimataia och de fyra kvinnorna som hade sett Jesus över till Nikodemos hem där de redogjorde för alla dessa händelser för Josef, Nikodemos, David Sebedaios och de andra männen som hade samlats där. Nikodemos och de andra tvivlade på deras berättelse, betvivlade att Jesus hade stigit upp från de döda; de förmodade att judarna hade fört bort kroppen. Josef och David var benägna att tro på rapporten så pass mycket att de skyndade iväg för att inspektera gravkammaren, och de fann att allt var just så som kvinnorna hade beskrivit. De var de sista som såg gravkammaren sådan den var, ty den ledande översteprästen sände klockan halv åtta tempelvakternas kapten för att avlägsna gravklädena. Kaptenen lindade in dem alla i linnelakanet och kastade dem över en klippbrant i närheten.
Från gravkammaren begav sig David och Josef omedelbart till Elias Markus hem, där de höll ett möte med de tio apostlarna i rummet på övervåningen. Endast Johannes Sebedaios var böjd att tro, om än svagt, att Jesus hade uppstått från de döda. Petrus hade till en början trott, men när han inte fann Mästaren försjönk han i allvarliga tvivel. De var alla benägna att tro att judarna hade flyttat kroppen. David ville inte tvista med dem, men när han lämnade dem sade han: ”Ni är apostlar och borde förstå dessa saker. Jag vill inte gräla med er; trots det går jag nu tillbaka till Nikodemos hem där budbärarna enligt överenskommelse samlas denna morgon, och när de har samlats sänder jag ut dem på deras sista uppdrag—som härolder om Mästarens uppståndelse. Jag hörde Mästaren säga att han efter sin död skulle uppstå på tredje dagen, och jag tror honom.” När han hade sagt detta till rikets nedslagna och missmodiga ambassadörer tog denne självutnämnde ledare för kommunikations- och informationstjänsten farväl av apostlarna. På vägen ut från övervåningens rum släppte han ned Judas penningpung med apostlarnas alla pengar i knäet på Matteus Levi.
Klockan var ungefär halv tio när den siste av Davids tjugosex budbärare anlände till Nikodemos hem. David samlade dem genast på den rymliga gårdsplanen och vände sig till dem med följande ord:
”Män och bröder, hela denna tid har ni tjänat mig enligt er ed till mig och till varandra, och jag tar er till vittnen på att jag ännu aldrig har sänt ut någon falsk information med er. Jag är i färd med att sända er ut på ert sista uppdrag som rikets frivilliga budbärare, och i samband därmed löser jag er från er ed och upplöser budbärarkåren. Män, jag förkunnar för er att vi har slutfört vårt arbete. Mästaren har inte längre behov av dödliga budbärare; han har uppstått från de döda. Han berättade för oss innan han arresterades att han skulle dö och uppstå igen på den tredje dagen. Jag har sett graven—den är tom. Jag har talat med Maria Magdalena och fyra andra kvinnor som har talat med Jesus. Jag upplöser er nu, bjuder er farväl och sänder er på era respektive uppdrag, och det budskap som ni skall bära till de troende lyder: ’Jesus har uppstått från de döda; graven är tom.’”
Majoriteten av de närvarande försökte övertala David att inte göra detta. Men de kunde inte påverka honom. Sedan försökte de avråda budbärarna, men de brydde sig inte om dessa tvivelord. Så strax före klockan tio denna söndagsmorgon gick dessa tjugosex löpare ut som de första härolderna för denna mäktiga sanning och detta mäktiga faktum om den uppståndne Jesus. De gav sig av på detta uppdrag, så som tidigare på många andra, i enlighet med sin ed till David Sebedaios och till varandra. Dessa män hade stor tillit till David. De gav sig i väg för att utföra detta uppdrag utan att ens stanna för att tala med dem som hade sett Jesus; de litade på Davids ord. Flertalet av dem trodde på vad David hade sagt dem, och även de som i någon mån tvivlade bar fram budet precis lika säkert och lika snabbt.
Apostlarna, rikets andliga kår, är denna dag församlade i rummet på övervåningen, där de uppvisar rädsla och uttrycker tvivel, medan dessa lekmän som representerar det första försöket att socialt anpassa Mästarens evangelium om människans broderskap, enligt order av sin orädde och effektive ledare ger sig ut för att förkunna en världs och ett universums uppståndne Frälsare. De engagerar sig i denna betydelsefulla tjänst innan hans utvalda representanter ens är villiga att tro hans ord eller godta ögonvittnenas utsaga.
Dessa tjugosex budbärare sändes ut till Lasaros hem i Betania och till alla centra för troende, från Beer-Seba i söder till Damaskus och Sidon i norr, och från Filadelfia i öster till Alexandria i väster.
När David hade tagit farväl av sina bröder gick han över till Josefs hem för att hämta sin mor, och de vandrade ut till Betania för att förena sig med Jesu familj som väntade där. David bodde i Betania hos Marta och Maria tills de hade avyttrat sina jordiska ägodelar och åtföljde dem sedan på färden till Filadelfia för att förena sig med sin bror Lasaros.
Om ungefär en vecka från denna tidpunkt tog Johannes Sebedaios Jesu mor Maria till sitt hem i Betsaida. Jesu äldste bror Jakob stannade med sin familj i Jerusalem. Rut stannade hos Lasaros systrar i Betania. De övriga i Jesu familj återvände till Galiléen. David Sebedaios begav sig tillsammans med Marta och Maria från Betania till Filadelfia i början av juni, dagen efter sitt giftermål med Rut, Jesu yngsta syster.