Tio minuter över klockan tre, medan den uppståndne Jesus samtalade med de församlade morontiapersonligheterna från de sju mansoniavärldarna i Satania, trädde ledaren för ärkeänglarna—uppståndelseänglarna—inför Gabriel och bad att få ta hand om Jesu människokropp. Ärkeänglarnas ledare sade: ”Vi får inte medverka i den morontiauppståndelse som är en del av vår älskade härskare Mikaels utgivningserfarenhet, men vi anhåller om att få ta hand om hans dödliga kvarlevor för att omedelbart upplösa dem. Vi avser inte att använda vår metod för dematerialisering; vi önskar endast tillgripa processen för accelererad tid. Det är tillräckligt för oss att ha sett Härskaren leva och dö på Urantia. Himlens härskaror skulle vilja besparas minnet av att behöva se den människokropp som har tillhört Skaparen och Upprätthållaren av ett universum långsamt ruttna bort. För alla himmelska intelligensers del i hela Nebadon anhåller jag om fullmakt att få ta hand om den människokropp som har tillhört Jesus från Nasaret och som berättigar oss att genast sätta igång med dess upplösning.”
När Gabriel hade överlagt med Edentias äldre Högste gavs ärkeängeln som var talesman för de himmelska härskarorna tillstånd att förfara med Jesu fysiska kvarlevor enligt eget beslut.
När ärkeänglarnas ledare hade fått anhållan beviljad kallade han till sin hjälp många av sina gelikar samt en talrik skara företrädare för alla klasser av himmelska personligheter och började sedan med bistånd av Urantias mellanvarelser ta Jesu fysiska kropp i besittning. Denna döda kropp var en rent materiell skapelse. Den var fysisk och konkret; den kunde inte flyttas från gravkammaren så som den uppståndna morontiagestalten hade kunnat komma ut från den förseglade graven. Med hjälp av vissa biträdande morontiapersonligheter kan en morontiagestalt i en stund göras andelik, så att den inte reagerar för vanlig materia, medan den i en annan stund kan ändras så att materiella varelser såsom världens dödliga kan urskilja och kontakta den.
När de gjorde sig redo att flytta Jesu kropp från gravkammaren, innan de gav den en värdig och vördnadsfull förintelse genom en nästan ögonblicklig upplösning, gavs Urantias mellanvarelser av andra graden i uppdrag att rulla bort stenarna från ingången till gravkammaren. Den större av dessa två stenar var en väldigt rund en, mycket lik en kvarnsten, och den rörde sig i en skåra som hade mejslats ut ur klippan så att den kunde rullas fram och tillbaka för att öppna eller stänga graven. När de judiska vakterna och romerska soldaterna, som höll vakt, såg i morgonskymningen hur denna väldiga sten började rulla bort från ingången till graven, synbarligen av sig själv—utan någon synlig orsak som förklaring till denna rörelse—greps de av rädsla och panik och flydde i all hast från platsen. Judarna flydde till sina hem och gick senare tillbaka till templet för att rapportera dessa händelser för sin kapten. Romarna flydde till fästningen Antonia och rapporterade vad de hade sett för officeren så snart han infann sig till tjänst.
Judarnas ledare inledde det eländiga företaget att, som de antog, bli kvitt Jesus genom att erbjuda mutor åt den svekfulle Judas, och när de nu ställdes inför denna pinsamma situation, i stället för att tänka på att straffa vakterna som hade övergett sin vaktpost, tog de sig till att muta dessa vakter och romerska soldater. De betalade åt var och en av dessa tjugo män en summa pengar och instruerade dem att säga till alla: ”Medan vi sov under natten överrumplades vi av hans lärjungar som förde bort kroppen.” De judiska ledarna lovade högtidligt att försvara de romerska soldaterna inför Pilatus ifall det någonsin skulle komma till hans kännedom att de hade tagit muta.
Den kristna tron på Jesu uppståndelse har baserat sig på den ”tomma graven”. Det var visserligen ett faktum att graven var tom, men det är inte sanningen om uppståndelsen. Gravkammaren var sannerligen tom när de första troende anlände, och detta faktum i förening med att Mästaren utan tvivel hade uppstått ledde till formulerandet av en trosföreställning som inte var sann, nämligen läran om att Jesu materiella och dödliga kropp uppväcktes från graven. Sanning som gäller andliga realiteter och eviga värden kan inte alltid uppbyggas av en kombination av uppenbara fakta. Fastän enskilda fakta kan vara materiellt sett sanna, följer därav inte att förenandet av en grupp fakta nödvändigtvis måste leda till sanningsenliga andliga slutsatser.
Josefs gravkammare var tom, inte för att Jesu kropp hade rehabiliterats eller uppväckts, utan för att de himmelska härskarorna hade fått tillstånd att låta den undergå en speciell och enastående upplösning, att låta den återvända ”från stoft till stoft” utan mellankomsten av tidens dröjsmål och utan verkan av de vanliga och synliga processerna av jordiskt förmultning och materiell förruttnelse.
Jesu dödliga kvarlevor undergick samma naturliga process av nedbrytning till sina grundämnen vilken är utmärkande för alla människokroppar på jorden, utom att denna naturliga upplösningsprocess tidsmässigt storligen försnabbades, accelerades, påskyndades till den grad att den blev närapå ögonblicklig.
De sanna bevisen för Mikaels uppståndelse är andliga till sin natur, även om denna lära bekräftas av vittnesmål från många av världens dödliga som mötte, kände igen och samtalade med morontia-Mästaren. Han blev en del av nästan ett tusen människors personliga erfarenhet innan han slutligen tog farväl av Urantia.