Fastän det var tidigt på året för en sådan företeelse, mörknade himlen kort efter klockan tolv på grund av att luften fylldes av fin sand. Folket i Jerusalem visste att det betydde att en het sandstorm närmade sig från den Arabiska öknen. Innan klockan var ett var himlen så mörk att man inte såg solen, och återstoden av folkhopen skyndade sig tillbaka till staden. När Mästaren snart efter den timmen gav upp sitt liv fanns färre än trettio människor på platsen: endast de tretton romerska soldaterna och en grupp om ungefär femton troende. Dessa troende var alla kvinnor utom två, Jesu broder Juda och Johannes Sebedaios, som återvände till platsen just innan Mästaren gav upp andan.
En stund efter klockan ett, mitt under det tilltagande mörkret från den våldsamma sandstormen, började Jesu människomedvetande tyna bort. Hans sista ord av barmhärtighet, förlåtelse och uppmaning hade uttalats. Hans sista önskan—beträffande omsorgen om hans mor—hade uttryckts. Under denna timme när döden närmade sig tog Jesu människosinne sin tillflykt till att upprepa många ställen i de hebreiska skrifterna, i synnerhet psalmerna. Den sista medvetna tanken hos människan Jesus anslöt sig till att han i sitt sinne upprepade det avsnitt i Psaltaren som nu omfattar den tjugonde, tjugoförsta och tjugoandra psalmen. Fastän hans läppar ofta rördes var han alltför svag för att hörbart yttra orden när dessa texter, som han så väl kunde utantill passerade genom hans sinne. Bara några få gånger uppfångade de som stod i närheten något yttrande, såsom: ”Jag vet att Herren frälser sin smorde”, ”Din hand skall nå alla mina fiender”, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jesus hyste inte för ett ögonblick minsta tvivel om att han inte skulle ha levt i enlighet med Faderns vilja, och han tvivlade aldrig på att han nu lade ned sitt köttsliga liv enligt sin Faders vilja. Han hade inte känslan av att Fadern skulle ha övergett honom. Han bara återkallade i sitt avtagande medvetande många ställen i skriften, bland dem denna tjugoandra psalm som börjar med orden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Detta råkade vara ett av de tre textställen som uttalades tillräckligt tydligt för att uppfattas av dem som stod i närheten.
Den sista önskan, som den dödlige Jesus framförde till sina medmänniskor, uttalades vid halvtvåtiden, då han för andra gången sade: ”Jag törstar”, och samma vaktkapten fuktade igen hans läppar med samma svamp som hade dränkts i det sura vinet, på den tiden allmänt kallat vinättika.
Sandstormen växte i styrka och skyarna blev allt mörkare. Fortfarande fanns soldaterna och den lilla gruppen av troende på plats. Soldaterna hukade sig ned nära korset och tryckte sig tätt intill varandra för att skydda sig mot den bitande sanden. Johannes mor och de andra höll vakt ett stycke därifrån, där de hade ett visst skydd av en utskjutande klippa. När Mästaren till slut drog sitt sista andetag fanns vid foten av hans kors Johannes Sebedaios, hans bror Juda, hans syster Rut, Maria Magdalena, och Rebecka, tidigare från Sepforis.
Klockan var lite före tre när Jesus med hög röst ropade: ”Det är fullbordat! Fader, i dina händer anbefaller jag min ande.” När han hade sagt detta böjde han sitt huvud och gav upp livskampen. När den romerske officeren såg hur Jesus dog slog han sig för bröstet och sade: ”Han var verkligen en rättfärdig man; sannerligen måste han ha varit en Guds Son”, och från den stunden började han tro på Jesus.
Jesus dog kungligt—så som han hade levt. Han tillstod villigt sin kunglighet och förblev herre över situationen under hela den tragiska dagen. Han mötte villigt sin vanhedrande död sedan han hade sett till att hans apostlar var i säkerhet. Vist tyglade han Petrus häftighet, som ledde till bekymmer, och ordnade så att Johannes kunde vara nära honom ända fram till slutet av hans dödliga tillvaro. Han uppenbarade sin sanna natur för det mordlystna judiska rådet och påminde Pilatus om ursprunget till sin suveräna befogenhet som en Guds Son. Han började sin vandring ut till Golgata med att bära sin egen tvärbalk och avslutade sin kärleksfulla utgivning med att överlämna sin ande, som han som dödlig hade förvärvat, till Paradisfadern. Efter ett sådant liv—och vid en sådan död—kunde Mästaren sannerligen säga: ”Det är fullbordat!”
Eftersom detta var förberedelsedagen för både påsken och sabbaten ville judarna inte ha kropparna till allmänt påseende på Golgata. Därför gick de till Pilatus och bad att benpiporna på dessa tre män skulle krossas, att de skulle tas av daga, så att de kunde tas ned från korsen och kastas i gravgroparna för brottslingar före solnedgången. När Pilatus hörde denna anhållan sände han genast tre soldater för att krossa benen på Jesus och de två stråtrövarna och förgöra dem.
När soldaterna kom fram till Golgata gjorde de med de två tjuvarna enligt order, men till sin stora förvåning fann de att Jesus redan var död. För att emellertid förvissa sig om att han verkligen var död genomborrade en av soldaterna hans vänstra sida med sitt spjut. Fastän det var vanligt att offren för korsfästelsen fortlevde på korset i rentav två eller tre dagar, medförde den överväldigande emotionella våndan och det intensiva andliga kvalet hos Jesus ett slut på hans köttsliga liv som dödlig inom något under fem och en halv timme.