Soldaterna band först Mästarens armar med rep till tvärbalken och spikade sedan fast hans händer i träet. När de hade lyft upp tvärbalken på sin plats och säkert spikat fast den på korsets upprättstående timmer band de hans fötter och spikade fast dem i träet, varvid de använde en enda lång spik som genomträngde bägge fötterna. Den uppresta balken hade en stor träpinne insatt på lämplig höjd, vilken fungerade som en sorts sadel som bar upp kroppsvikten. Korset var inte högt, ty Mästarens fötter var endast en knapp meter från marken. Han kunde därför höra allt som illvilligt sades om honom och kunde klart se uttrycket i ansiktet hos alla dem som så tanklöst hånade honom. De som var närvarande kunde likaså med lätthet höra allt vad Jesus sade under dessa timmar av tärande tortyr och långsam död.
Det var sed att avlägsna alla kläder från dem som skulle korsfästas, men eftersom judarna kraftigt motsatte sig ett offentligt blottande av den nakna människokroppen, tillhandahöll romarna alltid ett lämpligt höftkläde för alla personer som korsfästes i Jerusalem. Efter att Jesu kläder hade avlägsnats skyldes han följaktligen på så sätt innan han sattes på korset.
Korsfästelse tillgreps i avsikt att ge ett grymt och länge varande tärande straff, ty det tog ofta flera dagar innan offret dog. Det fanns en ansenlig känsla emot korsfästelse i Jerusalem, och där existerade ett sällskap av judiska kvinnor som alltid sände en representant till korsfästelserna för att erbjuda offret drogblandat vin och sålunda minska hans lidande. Men när Jesus smakade på detta vin med tillsats av narkotika vägrade han att dricka det, hur törstig han än var. Mästaren beslöt att bibehålla sitt mänskliga medvetande ända till själva slutet. Han ville möta döden, även i denna grymma och inhumana form, och övervinna den genom att frivilligt underkasta sig allt som hörde till människans erfarenhet.
Innan Jesus sattes på sitt kors hade de två stråtrövarna redan placerats på sina kors medan de hela tiden svor och spottade på sina bödlar. Jesu enda ord när de spikade fast honom på tvärbalken var: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Han skulle inte ha kunnat tala så barmhärtigt och kärleksfullt för sina bödlar om inte sådana tankar av öm tillgivenhet hade varit hans främsta drivfjäder under hela hans liv av osjälviskt tjänande. De livslånga idéerna, motiven och önskningarna kommer öppet i dagen vid en kris.
Efter att Mästaren hade lyfts upp på korset spikade kaptenen fast namnskylten ovanför hans huvud, och den löd på tre språk: ”Jesus från Nasaret—judarnas konung.” Judarna var ursinniga över denna förmodade förolämpning. Men Pilatus var uppretad över deras respektlösa sätt. Han kände att han hade blivit hotad och förödmjukad, och han tog till denna metod för att få en småsint hämnd. Han kunde ha skrivit: ”Jesus, en rebell.” Men han visste mycket väl hur dessa judar i Jerusalem avskydde själva namnet Nasaret, och han hade beslutat sig för att förödmjuka dem på detta sätt. Han visste att det även skulle skära dem rakt i hjärtat att se denne avrättade galilé kallas ”judarnas konung”.
När judarnas ledare fick veta hur Pilatus försökte förlöjliga dem när han placerade denna överskrift på Jesu kors, skyndade många av dem ut till Golgata, men de vågade inte försöka sig på att avlägsna den eftersom de romerska soldaterna stod på vakt. När de inte kunde ta bort namnskylten blandade sig dessa ledare med folkmassan och gjorde sitt yttersta för att uppväcka hån och åtlöje, för att ingen skulle ta överskriften på allvar.
Aposteln Johannes anlände tillsammans med Jesu mor Maria, Rut och Juda till skådeplatsen genast efter att Jesus hade lyfts på plats på korset och just då kaptenen spikade upp namnskylten ovanför Mästarens huvud. Johannes var den enda av de elva apostlarna som bevittnade korsfästelsen, och inte heller han var närvarande hela tiden, ty han sprang in till Jerusalem för att hämta sin mor och hennes vänner kort efter att ha fört Jesu mor till platsen.
Då Jesus såg sin mor tillsammans med Johannes och sin bror och syster log han men sade ingenting. Under tiden hade de fyra soldaterna, som var avdelade för Mästarens korsfästelse, som sed var delat hans kläder mellan sig, så att en tog sandalerna, en turbanen, en gördelbältet och den fjärde tog slängkappan. Tunikan blev kvar, den sömlösa klädnaden som räckte nästan till knäna, och den skulle delas i fyra delar, men när soldaterna såg vilket ovanligt plagg det var beslöt de att kasta lott om den. Jesus såg på dem medan de delade hans kläder, och den tanklösa folkhopen hånade honom.
Det var bra att de romerska soldaterna tog hand om Mästarens kläder. I annat fall, om hans anhängare hade fått dessa klädesplagg i sin besittning, skulle de ha varit frestade att hemfalla åt vidskeplig relikdyrkan. Mästaren önskade att hans efterföljare inte skulle ha någonting materiellt som kunde associeras med hans liv på jorden. Han ville lämna mänskligheten endast minnet av ett människoliv ägnat och hängivet det höga andliga idealet att vara helgat åt att göra Faderns vilja.