Innan de lämnade pretoriets gårdsplan placerade soldaterna korsets tvärbalk på Jesu axlar. Det var sed att den dömde tvingades bära tvärbalken till platsen för korsfästelsen. Den dömde bar inte hela korset, endast det kortare timret. De längre upprättstående timren till de tre korsen hade redan transporterats till Golgata, och vid den tid då soldaterna och deras fångar anlände hade de grävts stadigt ned i marken.
Såsom sed var ledde kaptenen processionen, och han bar små vita trätavlor på vilka man med en kolbit hade skrivit brottslingarnas namn och arten av de brott för vilka de hade dömts. För de två tjuvarna hade officeren tavlor som angav deras namn, under vilket stod ett enda ord: ”Stråtrövare”. Det var sed, efter det att offret hade spikats fast på tvärbalken och lyfts upp till sin plats på det uppresta timret, att fästa denna tavla uppe på korset, direkt ovanför brottslingens huvud, så att alla åskådare fick veta för vilket brott den dömde blev korsfäst. Texten på den tavla som officeren bar för att sätta på Jesu kors hade Pilatus själv skrivit på latin, grekiska och arameiska, och den lydde: ”Jesus från Nasaret—judarnas konung.”
Några av de judiska styresmännen som var närvarande när Pilatus skrev texten på tavlan protesterade kraftigt mot att kalla Jesus ”judarnas konung”. Men Pilatus påminde dem om att en sådan anklagelse var en del av det åtal som ledde till att Jesus dömdes. När judarna såg att de inte kunde få Pilatus att ändra sig vädjade de om att texten åtminstone skulle ändras till att lyda: ”Han sade: ’Jag är judarnas konung.’” Men Pilatus var orubblig; han ville inte ändra texten. Alla ytterligare bevekanden besvarade han endast med: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”
I vanliga fall var det sed att färdas till Golgata längs den längsta vägen för att ett stort antal personer skulle få se den dömda brottslingen, men denna dag tog de rakaste vägen till Damaskusporten, som ledde norrut från staden, och längs den vägen kom de snart fram till Golgata, den officiella korsfästelseplatsen i Jerusalem. Bortom Golgata hade de rika sina villor, och på andra sidan av vägen fanns många förmögna judars gravkamrar.
Korsfästelse var inte en judisk bestraffningsform. Både grekerna och romarna lärde sig denna avrättningsmetod av fenicierna. Inte ens Herodes, i all sin grymhet, använde korsfästelse. Romarna korsfäste aldrig en romersk medborgare; endast slavar och underlydande folk utsattes för ett sådant vanhedrande sätt att dö. Under Jerusalems belägring, endast fyrtio år efter korsfästelsen av Jesus, täcktes hela Golgata av tusende och åter tusende kors, på vilka dag efter dag blomman av det judiska folket dog. En förfärlig skörd minsann, från sådden denna dag.
När dödsprocessionen drog fram längs de smala gatorna i Jerusalem kunde många av de godhjärtade judiska kvinnorna, som hade hört Jesu ord av uppmuntran och medkänsla och som kände till hans liv av kärleksfullt tjänande, inte låta bli att gråta när de såg honom föras ut till en sådan skamlig död. När han gick förbi klagade och jämrade sig många av dessa kvinnor. Och då några av dem rentav vågade följa med vid hans sida, vände Mästaren sitt huvud mot dem och sade: ”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt snarare över er själva och era barn. Mitt arbete är så gott som gjort—snart far jag till min Fader—men för Jerusalem har den förfärliga plågans tider bara börjat. Se, det kommer dagar då ni skall säga: Välsignade är de ofruktsamma och de vilkas bröst aldrig har ammat några små. Då kommer ni be att bergens klippor måtte falla över er för att befria er från det förfärliga i era plågor.”
Dessa kvinnor i Jerusalem var verkligen modiga när de visade sympati för Jesus, ty det var i lag strängt förbjudet att visa vänliga känslor för någon som fördes ut till att korsfästas. Det var tillåtet för pöbeln att håna, bespotta och förlöjliga den dömde, men inte att ge uttryck åt någon sympati. Fastän Jesus uppskattade uppvisandet av sympati för honom i denna mörka stund när hans vänner höll sig gömda, ville han inte att dessa godhjärtade kvinnor skulle ådra sig myndigheternas misshag till följd av att de vågade hysa medlidande med honom. Till och med i en stund som denna tänkte Jesus föga på sig själv, endast på de förfärliga, tragiska dagar som låg framför Jerusalem och hela den judiska nationen.
När Mästaren släpade sig fram på väg till korsfästelsen var han mycket trött; han var nästan helt utmattad. Han hade fått varken mat eller vatten sedan den sista måltiden i Elias Markus hem; inte heller hade han förunnats ett enda ögonblick av sömn. Dessutom hade han utsatts för det ena förhöret efter det andra ända fram till den stund då han dömdes, för att inte nämna de skymfliga piskrappen med åtföljande fysiskt lidande och blodförlust. Och ovanpå allt detta låg hans extrema mentala vånda, hans intensiva andliga spänning och en förfärlig känsla av mänsklig ensamhet.
Kort efter att de hade kommit ut genom porten på väg ut från staden, medan Jesus stapplade fram bärande på tvärbalken, gav hans fysiska krafter tillfälligt vika och han föll under tyngden av sin tunga börda. Soldaterna skrek åt honom och sparkade honom, men han kunde inte resa sig. När kaptenen såg detta, och då han visste vad Jesus redan hade fått uthärda, befallde han soldaterna att sluta. Sedan gav han order åt en förbipasserande, en viss Simon från Kyrene, att ta tvärbalken från Jesu axlar och tvingade honom att bära den under resten av vägen till Golgata.
Denne man, Simon, hade kommit hela vägen från Kyrene i Nordafrika för att delta i påskfirandet. Han hade tillsammans med andra från Kyrene stannat just utanför stadsmurarna och var på väg till tempeltjänsterna i staden när den romerske kaptenen befallde honom att bära tvärbalken till Jesu kors. Simon dröjde kvar hela tiden under timmarna för Mästarens död på korset och talade med många av hans vänner och hans fiender. Efter uppståndelsen och innan han lämnade Jerusalem blev han en tappert troende på rikets evangelium, och när han återvände hem ledde han sin familj in i himmelriket. Hans två söner, Alexander och Rufus, blev mycket effektiva lärare för det nya evangeliet i Afrika. Men Simon fick aldrig veta att Jesus, vars börda han bar, och den judiske läraren som en gång hade hjälpt och bevisat hans skadade son vänlighet, var en och samma person.
Klockan var något över nio när dödsprocessionen anlände till Golgata och de romerska soldaterna tog sig an uppgiften att spika fast de två stråtrövarna och Människosonen på deras respektive kors.