Pilatus tog Jesus och Johannes Sebedaios in i ett av sina privata rum, lämnade vakterna i hallen utanför, bad fången sätta sig, satte sig bredvid honom och ställde flera frågor. Pilatus började samtalet med Jesus med att försäkra honom att han inte trodde på den första åtalspunkten mot honom, nämligen att han var en som fördärvade nationen och uppviglade till folkresning. Sedan frågade han: ”Har du någonsin lärt att man inte skall betala skatt till kejsaren?” Jesus pekade på Johannes och sade: ”Fråga honom eller någon annan som har hört min undervisning.” Då förhörde Pilatus Johannes om skattefrågan, och Johannes vittnade om vad hans Mästare hade lärt och förklarade att Jesus och hans apostlar betalade skatt både till kejsaren och till templet. När Pilatus hade frågat ut Johannes sade han: ”Se till att du inte berättar för någon att jag har talat med dig.” Och inte heller avslöjade Johannes någonsin detta.
Pilatus vände sig sedan om för att fortsätta förhöret med Jesus och sade: ”Och nu, beträffande den tredje anklagelsen mot dig, är du judarnas konung?” Eftersom det fanns en ton som kunde antyda ett uppriktigt spörjande i Pilatus röst, log Jesus mot prokuratorn och sade: ”Pilatus, frågar du detta för egen del, eller tar du frågan från dessa andra, mina anklagare?” Varpå ståthållaren i en ton av viss förnärmelse svarade: ”Är jag jude?” Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit och bett mig döma dig till döden. Jag ifrågasätter giltigheten av deras anklagelser och försöker endast för mig själv få klarhet i vad du har gjort. Säg mig, har du sagt att du är judarnas konung, och har du försökt grunda ett nytt rike?”
Då sade Jesus till Pilatus: ”Inser du inte att mitt rike inte är av denna värld? Om mitt rike var av denna värld, skulle mina lärjungar säkert kämpa för att jag inte skulle falla i händerna på judarna. Min närvaro här inför dig i dessa bojor är tillräcklig för att visa alla människor att mitt rike är ett andligt välde, nämligen ett brödrasamfund av människor som genom tro och med kärlek har blivit Guds söner. Och denna frälsning är för icke-juden såväl som för juden.”
”Då är du således en kung i alla fall?” sade Pilatus. Jesus svarade: ”Ja, jag är en sådan kung, och mitt rike är en familj av trossöner till min Fader som är i himlen. För detta ändamål föddes jag till denna värld, till och med för att jag skulle visa min Fader för alla människor och vittna om Guds sanning. Och även nu säger jag dig att var och en som älskar sanningen hör min röst.”
Då sade Pilatus, halvt på spe och halvt på allvar: ”Sanning, vad är sanning—vem vet det?”
Pilatus kunde inte fatta Jesu ord, inte heller kunde han förstå det andliga rikets natur, men han var nu säker på att fången inte hade gjort något som förtjänade döden. En enda blick på Jesus, ansikte mot ansikte, var tillräckligt för att övertyga till och med Pilatus att denne ädle och uttröttade, men majestätiske och rättskaffens man inte var någon vildsint och farlig revolutionär som strävade efter att sätta sig på Israels världsliga tron. Pilatus trodde att han förstod något av vad Jesus menade när han kallade sig för kung, ty han kände till stoikernas läror, vilka deklarerade att ”den vise är kung.” Pilatus var fullkomligt övertygad om att Jesus, i stället för att vara en farlig upprorsmakare, var varken mer eller mindre än en harmlös visionär, en oskyldig fanatiker.
Efter det att Pilatus hade förhört Mästaren gick han tillbaka till översteprästerna och dem som anklagade Jesus och sade: ”Jag har förhört den här mannen, och jag finner inget fel hos honom. Jag tror inte att han är skyldig till de anklagelser ni har framfört mot honom; enligt min uppfattning bör han friges.” När judarna hörde detta blev de oerhört ilskna, till den grad att de vilt skrek att Jesus måste dö, och en av rådets medlemmar steg djärvt upp vid sidan av Pilatus och sade: ”Denne man viglar upp folket, med början i Galiléen och fortsättning ut över hela Judéen. Han är en orosstiftare och en missdådare. Du får länge ångra det om du låter denne ondsinte man gå fri.”
Pilatus var hårt pressad till att veta vad han skulle göra med Jesus. När han därför hörde dem säga att Jesus började sitt arbete i Galiléen, tänkte han att han kunde undvika ansvaret för att avgöra fallet, eller åtminstone vinna tid för eftertanke, genom att skicka Jesus inför Herodes, som då befann sig i staden för att närvara vid påskfirandet. Pilatus tänkte också att denna gest kunde hjälpa till att motverka en del av de bittra känslor som sedan någon tid existerade mellan honom själv och Herodes och som berodde på talrika missförstånd i frågor som gällde domsrätten.
Pilatus kallade på vakterna och sade: ”Denne man är från Galiléen. För honom genast till Herodes, och när han har förhört honom, meddela mig resultaten från hans undersökningar.” De tog Jesus till Herodes.