Om Pontius Pilatus inte hade varit en någorlunda bra ståthållare för de mindre provinserna skulle Tiberius knappast ha stått ut med att i tio års tid ha honom som prokurator för Judéen. Fastän han var en ganska bra administratör var han moraliskt feg. Han var inte tillräckligt stor som människa för att förstå arten av sin uppgift som judarnas ståthållare. Han kunde inte fatta att judarna hade en verklig religion, en tro som de var villiga att dö för, och att miljoner och åter miljoner av dem, utspridda ut över hela imperiet, såg på Jerusalem som en helgedom för sin tro och respekterade judarnas råd som den högsta domstolen på jorden.
Pilatus tyckte inte om judarna, och denna djupt liggande fientlighet började tidigt framträda. Bland alla romerska provinser fanns ingen som var svårare att styra än Judéen. Pilatus förstod aldrig riktigt de problem som innelåg i styrandet av judarna, och därför gjorde han redan tidigt under sin tid som ståthållare en serie av nästan fatala och närapå livsfarliga misstag. Det var dessa misstag som gav judarna en sådan makt över honom. När de ville påverka hans beslut behövde de bara hota med en folkresning för att Pilatus snabbt skulle kapitulera. Detta uppenbara vacklande eller brist på moraliskt mod, hos prokuratorn berodde främst på att han mindes många kontroverser med judarna och att de varje gång hade besegrat honom. Judarna visste att Pilatus var rädd för dem, att han fruktade för sin ställning inför Tiberius, och de utnyttjade vid talrika tillfällen den kunskapen till stor nackdel för ståthållaren.
Pilatus ogillande bland judarna uppkom till följd av ett antal olyckliga sammandrabbningar. För det första tog han inte allvarligt på deras djupt rotade fördomar mot alla slags avbildningar vilka de såg som symboler för avgudadyrkan. Därför lät han sina soldater tåga in i Jerusalem utan att avlägsna kejsarens avbild från sina baner, vilket hade varit de romerska soldaternas sed under hans föregångare. En stor deputation judar uppvaktade Pilatus i fem dagar och bad honom enträget att låta avlägsna dessa bilder från militärens fanor. Han vägrade bestämt att gå med på deras anhållan och hotade att ögonblickligen låta döda dem. Pilatus, som själv var skeptiker, förstod inte att människor med starka religiösa känslor inte tvekar att dö för sin religiösa övertygelse. Han blev därför förskräckt när dessa judar utmanande radade upp sig framför hans palats, böjde sina huvuden till marken och sände bud att de var redo att dö. Pilatus insåg då att han hade utslungat en hotelse som han var ovillig att göra allvar av. Han gav efter, befallde att bilderna skulle avlägsnas från soldaternas baner i Jerusalem, och fann sig från den dagen till stor del lydande under de judiska ledarnas nycker som på så sätt hade upptäckt hans svaghet i att uttala hotelser som han sedan var rädd för att sätta i verket.
Senare beslöt Pilatus att återvinna sin förlorade prestige och lät följaktligen sätta upp kejsarsköldar, sådana som allmänt användes vid kejsardyrkan, på murarna vid Herodes palats i Jerusalem. När judarna protesterade var han orubblig. När han vägrade att lyssna till deras protester vädjade de omedelbart till Rom, och kejsaren gav lika omedelbart order om att avlägsna de anstötliga sköldarna. Efter det var aktningen för Pilatus ännu lägre än innan.
En annan sak som ledde till att han råkade i stor onåd hos judarna var att han vågade ta pengar från tempelkassan för att betala för byggandet av en ny akvedukt avsedd att öka vattentillgången för de miljontals besökare som kom till Jerusalem för de stora religiösa högtiderna. Judarna ansåg att endast judarnas råd kunde besluta om tempelfondernas användning, och de upphörde aldrig att bittert klandra Pilatus för hans egenmäktiga beslut. Inte mindre än ett tjugotal upplopp och mycken blodsutgjutelse blev följden av detta beslut. Det sista av dessa allvarliga utbrott hade att göra med slaktandet av ett stort sällskap galiléer medan de som bäst utövade sin andakt vid altaret.
Det är värt att notera att fastän denne vacklande romerske härskare offrade Jesus på grund av sin rädsla för judarna och för att säkra sin personliga ställning, blev han slutligen avsatt till följd av det onödiga slaktandet av samariter i en situation då en falsk Messias med stöd av sina obefogade påståenden ledde trupper till Gerissimberget där han hävdade att tempelkärlen fanns nergrävda. Våldsamma upplopp bröt ut när han inte kunde eller ville avslöja de heliga kärlens gömställe så som han hade lovat. Till följd av denna händelse befallde den syriske legaten Pilatus att bege sig till Rom. Tiberius dog medan Pilatus var på väg till Rom, och han fick inte förnyad utnämning som prokurator för Judéen. Han återhämtade sig aldrig helt från det sorgliga domslutet att ha samtyckt till korsfästelsen av Jesus. Då han inte fann någon gunst hos den nye kejsaren drog han sig tillbaka till provinsen Lausanne, där han senare begick självmord.
Pilatus hustru, Claudia Procula, hade hört mycket om Jesus av sin kammarjungfru som var fenicier och trodde på rikets evangelium. Efter Pilatus död intog Claudia en framträdande plats vid spridandet av det goda budskapet.
Allt detta förklarar mycket av det som inträffade denna tragiska fredagsförmiddag. Det är lätt att förstå varför judarna vågade sig på att kommendera Pilatus—att få upp honom klockan sex för att förhöra Jesus—och även varför de inte tvekade att hota med att anklaga honom inför kejsaren för landsförräderi om han vågade avslå deras krav på Jesu död.
En värdig romersk ståthållare, som inte ofördelaktigt hade blivit inblandad med de judiska styresmännen, skulle aldrig ha tillåtit dessa blodtörstiga religiösa fanatiker att förorsaka en mans död, en man som han själv hade förklarat oskyldig till deras falska anklagelser och utan skuld. Rom gjorde en stor blunder, ett misstag med vidsträckta konsekvenser i jordiska sammanhang, när man skickade denne medelmåttige Pilatus att styra Palestina. Tiberius borde hellre ha skickat rikets bäste provinsadministratör till judarna.