Sedan reste sig Jesus igen och fortsatte att undervisa sina apostlar: ”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vinodlaren. Jag är vinstocken, och ni är grenarna. Och Fadern fordrar av mig endast att ni bär mycket frukt. Vinstocken ansas endast för att öka skörden från dess grenar. Varje gren som utgår från mig och som inte bär frukt tar Fadern bort. Varje gren som bär frukt ansar Fadern så att den skall bära mera frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat, men ni måste fortsättningsvis vara ansade. Ni måste bli kvar i mig, och jag i er; grenen dör om den skiljs från vinstocken. Liksom grenen inte kan bära frukt om den inte sitter kvar på vinstocken, så kan inte heller ni bära det kärleksfulla tjänandets frukter om ni inte är kvar i mig. Kom ihåg att jag är den verkliga vinstocken, och ni är de levande grenarna. Om någon lever i mig och jag i honom bär han rikligt av andens frukter och upplever en suprem glädje över att frambringa denna andliga skörd. Om ni upprätthåller den levande andliga förbindelsen med mig, kommer ni att bära mycket frukt. Om ni blir kvar i mig och mina ord lever i er, kan ni fritt kommunicera med mig, och då kan min levande ande så fylla er att ni kan fråga vadhelst min ande vill, och göra allt detta i förvissningen om att Fadern beviljar vår anhållan. Fadern förhärligas däri att vinstocken har många levande grenar och att varje gren bär mycket frukt. Och när världen ser dessa fruktbärande grenar—mina vänner som älskar varandra så som jag har älskat dem—får alla människor veta att ni sannerligen är mina lärjungar.
”Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Lev i min kärlek så som jag lever i Faderns kärlek. Om ni gör så som jag har lärt er blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit mig till Faderns ord och ständigt är kvar i hans kärlek.”
Judarna hade länge lärt att Messias skulle vara ”en stängel som uppkommer ur vinstocken” av Davids förfäder, och till åminnelse av denna gamla profetia pryddes ingången till Herodes tempel av ett stort emblem av en vindruva med tillhörande vinstock. Apostlarna drog sig alla till minnes allt detta när Mästaren den kvällen talade till dem i rummet på övervåningen.
Men misstolkningen av Mästarens slutledningar beträffande bönen ledde senare till stor bedrövelse. Det hade inte uppstått några större svårigheter kring dessa uttalanden om hans exakta ord hade kommits ihåg och senare sanningsenligt upptecknats. Men så som uppteckningen gjordes, kom de troende till slut att anse bön i Jesu namn vara ett slags suprem magi och trodde att de skulle få vadhelst de bad om av Fadern. I århundraden har ärliga själar fortsatt att köra sin tro i sank mot denna stötesten. Hur länge skall det ta innan man i de troendes värld förstår att bönen inte är ett sätt att få sin egen vilja igenom utan snarare ett program för att välja Guds väg, en erfarenhet som lär en att inse och göra Faderns vilja? Det är alltigenom sant, att när er egen vilja har blivit lierad helt med hans, då kan ni be om allt som har sin upprinnelse i denna viljeförening, och det beviljas er. En sådan viljeförening åstadkoms av och genom Jesus, just så som vinstockens liv flyter in i och genom de levande grenarna.
När denna levande förbindelse mellan det gudomliga och det mänskliga existerar, och om den mänskliga delen då tanklöst och i sin okunskap ber om självisk bekvämlighet och fåfängliga åstadkommanden, då kan det finnas endast ett gudomligt svar: de levande förgreningarna måste frambära allt mer av andens frukter. När vinstockens gren är levande kan det finnas endast ett svar på alla dess böner: ett ökat frambringande av vindruvor. I själva verket existerar grenen bara för att bära frukt, producera druvor, och den kan inte göra något annat. Så existerar också den sant troende endast för att bära andens frukter: att älska människan så som Gud har älskat honom—för att vi skulle älska varandra så som Jesus har älskat oss.
När Fadern lägger sin disciplinerade hand vid vinstocken, sker det i kärlek, för att grenarna skulle bära mera frukt. En klok vinodlare skär bort endast de döda och fruktlösa grenarna.
Jesus hade stora svårigheter med att leda ens sina apostlar till insikt om att bönen är en funktion hos andefödda troende i det andedominerade riket.