När de kom med den tredje vinbägaren, ”välsignelsebägaren” till Jesus reste han sig från divanen, tog bägaren i sina händer, välsignade den och sade: ”Tag denna bägare, och drick från den ni alla. Detta skall vara bägaren till minnet av mig. Detta är bägaren som välsignar en ny domperiod av nåd och sanning. Detta skall vara en symbol för er för utgivningen och verkan av Sanningens Ande. Jag kommer inte att dricka från denna bägare med er förrän jag i ny gestalt dricker tillsammans med er i Faderns eviga rike.”
Apostlarna kände alla att någonting utöver det vanliga höll på att hända när de under djup vördnad och fullkomlig tystnad drack ur denna välsignelsens bägare. Den gamla påsken firades till minnet av att deras fäder hade stigit upp från ett tillstånd av hela folkets slaveri till individuell frihet. Nu instiftade Mästaren en ny minnesmåltid som en symbol för den nya domperioden under vilken den förslavade individen stiger upp från ceremoniernas och själviskhetens träldom till den andliga glädjen i broderskapet och gemenskapen bland den levande Gudens befriade trossöner.
När de hade tömt denna nya minnesbägare tog Mästaren upp brödet, tackade Gud, bröt det i bitar, bad dem att skicka det runt, och sade: ”Tag detta minnesbröd och ät det. Jag har sagt er att jag är livets bröd. Och detta livets bröd är Faderns och Sonens förenade liv i en och samma gåva. Faderns ord, så som det uppenbaras i Sonen, är sannerligen livets bröd.” När de hade tagit del av minnesbrödet, symbolen för sanningens levande ord inkarnerat i de dödligas köttsliga gestalt, satte sig alla ned.
När Mästaren instiftade denna minnesmåltid, tydde han sig sin vana trogen till liknelser och symboler. Han använde symboler därför att han ville lära ut vissa stora andliga sanningar på ett sätt som skulle göra det svårt för hans efterföljare att knyta exakta tolkningar och definitiva betydelser till hans ord. På detta sätt sökte han hindra senare generationer att kristallisera hans läror och fjättra hans andliga betydelser med traditionernas och dogmernas livlösa bojor. Vid etablerandet av denna enda ceremoni eller detta enda sakrament under hela sin livsmission, vinnlade sig Jesus om att antyda de betydelser han avsåg hellre än att binda sig vid exakta definitioner. Han ville inte förstöra individens begrepp om gudsgemenskapen genom att bestämma en exakt form; inte heller ville han begränsa den troendes andliga föreställningsförmåga genom att inskränka den med det formella. Han sökte i stället sätta människans pånyttfödda själ fri på glädjens vingar i en ny och levande andlig frihet.
Trots att Mästaren försökte etablera detta nya åminnelsesakrament på detta sätt, har hans efterföljare under de följande århundradena sett till att hans uttryckliga önskan effektivt omintetgjordes såtillvida, att den enkla andliga symboliken i hans sista kväll i köttslig gestalt har reducerats till exakta tolkningar och underkastats en färdig formels nästan matematiska precision. Ingen del av alla Jesu läror har traditionen standardiserat mer än denna.
Denna minnesmåltid, då den intas av dem som tror på Sonen och känner Gud, har inget behov av att ha knutet till dess symbolik någon av människans barnsliga misstolkningar beträffande betydelsen av den gudomliga närvaron, ty vid alla sådana tillfällen är Mästaren verkligen närvarande. Minnesmåltiden är den troendes symboliska möte med Mikael. När ni blir på så sätt andemedvetna är Sonen faktiskt närvarande, och hans ande förbrödrar sig med fragmentet från hans Fader i människans inre.
Efter att de hade ägnat sig åt en stunds meditation fortsatte Jesus med att säga: ”När ni gör detta, dra er till minnes det liv jag har levt på jorden bland er, och fröjda er över att jag fortsättningsvis kommer att leva på jorden med er och att tjäna genom er. Som individer tvista inte inbördes om vem som skall vara störst. Var ni alla som bröder. Och när riket växer till att omfatta stora grupper av troende, bör ni likaså avstå från att tävla om att vara störst eller från att söka företräde framför andra sådana grupper.”
Denna betydelsefulla händelse försiggick i det övre rummet hos en vän. Det fanns ingenting av helig form eller ceremoniell helgelse i anslutning till vare sig måltiden eller byggnaden. Minnesmåltiden etablerades utan kyrklig sanktion.
När Jesus sålunda hade instiftat minnesmåltiden sade han till de elva: ”Så ofta ni gör detta, gör det till minne av mig. Och när ni minns mig, se då först tillbaka på mitt jordiska liv, dra er till minnes att jag en gång var hos er, och se sedan i tro att ni alla en gång skall sitta till bords med mig i Faderns eviga rike. Detta är den nya Påsken som jag lämnar åt er, nämligen minnet av mitt utgivna liv, av den eviga sanningens ord; och minnet av min kärlek till er, utgjutandet av min Sanningsande över allt kött.”
De avslutade firandet av den gamla men blodlösa påsken samtidigt som de instiftade den nya minnesmåltiden, med att alla tillsammans sjunga den hundraadertonde psalmen.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.