Under några ögonblick efter det att Mästaren hade intagit sin plats sades inte ett ord. Jesus såg ut över dem alla, mildrade spänningen med ett leende och sade: ”Jag har mycket sett fram emot att få inta denna påskmåltid tillsammans med er. Jag ville ännu en gång äta i ert sällskap innan mitt lidande, och då jag inser att min stund har kommit ordnade jag med att få äta denna måltid med er ikväll, ty vad morgondagen beträffar är vi alla i Faderns hand, och det är hans vilja jag har kommit för att göra. Jag kommer inte mer att äta tillsammans med er förrän ni sitter till bords med mig i det rike som min Fader kommer att ge mig efter att jag har slutfört det varför han sände mig till denna värld.”
Efter att vinet och vattnet hade blandats togs bägaren till Jesus som, sedan han hade tagit emot den ur Taddeus hand, höll den medan han tackade Gud. Och när han hade avslutat tacksägelsen sade han: ”Tag denna bägare och dela den sinsemellan, och när ni dricker därur inse att jag inte mer kommer att dricka av vinrankans frukt tillsammans med er eftersom detta är vår sista kvällsvard. När vi nästa gång sitter så här till bords, skall det ske i det kommande riket.”
Jesus började sitt tal till apostlarna sålunda då han visste att hans stund var kommen. Han förstod att tiden var inne då han skulle återvända till Fadern och att hans arbete på jorden var nästan fullbordat. Mästaren visste att han hade uppenbarat Faderns kärlek på jorden och visat upp hans barmhärtighet mot mänskligheten, och att han hade slutfört det varför han kom till världen, rentav för att ta emot all makt och myndighet i himlen och på jorden. Likaså visste han att Judas Iskariot definitivt hade beslutat sig för att den natten överlämna honom i händerna på hans fiender. Han insåg till fullo att detta svekfulla förräderi var Judas dåd, men att det också gjorde Lucifer, Satan och mörkrets prins Caligastia till lags. Men han fruktade lika litet någon av dessa som andligen ville störta honom som dem som ville åstadkomma hans fysiska död. Mästaren hade bara en enda ängslan, nämligen för sina utvalda efterföljares säkerhet och frälsning. Så nu, fullt medveten om att Fadern hade lagt allt i hans händer, gjorde sig Mästaren redo att uppföra en liknelse om den broderliga kärleken.