Då de återigen sökte undvika folkskarorna, som genom Kidrondalen vandrade i båda riktningarna mellan Getsemaneparken och Jerusalem, gick Jesus och de tolv över Olivbergets västra krön ned mot den väg som från Betania ledde ned till staden. När de närmade sig platsen där Jesus föregående kväll hade stannat och talat om Jerusalems förstörelse, stannade de omedvetet upp medan de under tystnad stod och såg ned mot staden. Då de var ute i god tid, och eftersom Jesus inte ville gå genom staden förrän efter solnedgången, sade han till sina medarbetare:
”Sitt ned och vila er medan jag talar med er om vad som snart måste komma att ske. Alla dessa år har jag levt med er som med bröder, och jag har lärt er sanningen om himmelriket och uppenbarat för er dess mysterier. Och min Fader har sannerligen gjort många förunderliga gärningar i samband med min mission på jorden. Ni har varit vittnen till allt detta och deltagit i erfarenheten att arbeta tillsammans med Gud. Och ni kan vittna om att jag sedan en tid har varnat er att jag snart måste återvända till det arbete som Fadern har gett åt mig att utföra; jag har klart och tydligt sagt er att jag måste lämna er i världen för att fortsätta rikets arbete. Det var för detta ändamål jag avskiljde er på bergskullarna i Kafarnaum. Den erfarenhet ni har haft tillsammans med mig måste ni nu bereda er på att dela med andra. Så som Fadern sände mig till denna värld, så skall jag snart sända er ut för att representera mig och för att fullfölja det arbete jag har påbörjat.
”Ni ser med sorg ned på staden där borta, ty ni har hört mina ord om slutet för Jerusalem. Jag har varnat er på förhand, så att ni inte skulle gå under vid dess förstörelse och därigenom fördröja förkunnandet av rikets evangelium. Likaledes varnar jag er att ta er i akt så att ni inte onödigtvis utsätter er för fara när de kommer för att ta Människosonen. Jag måste gå, men ni måste stanna för att vittna om detta evangelium när jag är borta, precis så som jag beordrade Lasaros att fly från människornas vrede så att han skulle få leva för att sprida kännedomen om Guds härlighet. Om det är Faderns vilja att jag skall bege mig bort, kan inget som ni kunde göra hindra den gudomliga planens förverkligande. Tag er i akt så att de inte dödar er också. Må era själar tappert försvara evangeliet med andens kraft, men låt er inte vilseledas till något dumt försök att försvara Människosonen. Jag behöver inte något försvar av människohand; himlens arméer är även nu nära till hands; men jag är fast besluten att göra min himmelske Faders vilja, och därför måste vi underkasta oss det som så snart kommer över oss.
”När ni ser denna stad förstörd, glöm inte att ni redan har slagit er in på det eviga livets bana av ändlöst tjänande i himlens ständigt framåtskridande rike, såväl som i himlarnas himmel. Ni borde veta att i min Faders universum och i mitt universum finns många boningar, och att ljusets barn kan se fram emot uppenbarelsen av städer som Gud själv har byggt och världar vilkas levnadssätt är rättfärdighet och glädje i sanningen. Jag har tagit himmelriket till er här på jorden, men jag deklarerar, att alla ni som i tro träder in i det och genom det levande tjänandet av sanningen förblir där, skall förvisso stiga upp till världarna i höjden och sitta hos mig i vår Faders anderike. Men först måste ni rusta er och fullborda det arbete som ni har påbörjat med mig. Ni måste först gå igenom mycken bedrövelse och utstå många sorger—och dessa prövningar är redan över oss—och när ni har avslutat ert arbete på jorden, skall ni komma till min glädje, alldeles så som jag har slutfört min Faders arbete på jorden och snart skall återvända till hans famn.”
När Mästaren hade talat reste han sig, och de följde honom alla nedför Olivberget och in i staden. Endast tre av apostlarna visste vart de var på väg, där de drog fram längs de smala gatorna i det annalkande mörkret. De trängdes i folkmassorna, men ingen kände igen dem eller visste att Guds Son gick förbi på väg till det sista jordiska mötet med sina utvalda ambassadörer för riket. Inte heller visste apostlarna att en av dem redan hade gått in i en sammansvärjning för att förråda Mästaren i händerna på hans fiender.
Johannes Markus hade följt efter dem hela vägen in till staden, och sedan de hade kommit innanför porten hade han skyndat vidare längs en annan gata, så att han väntade för att välkomna dem till sin fars hus när de anlände.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.