Apostlarna tillbringade det mesta av denna dag med att vandra omkring på Olivberget och umgås med de lärjungar som hade slagit läger tillsammans med dem, men tidigt på eftermiddagen blev de mycket angelägna om att få se Jesus återvända. När dagen framskred blev de allt mer ängsliga för hans säkerhet; de kände sig outsägligt ensamma utan honom. Under hela dagen förekom mycket diskuterande huruvida Mästaren borde ha tillåtits att vandra iväg ensam upp till bergen, åtföljd endast av en springpojke. Fast ingen öppet uttryckte sina tankar om det, fanns det inte någon bland dem, utom Judas Iskariot, som inte önskade sig i Johannes Markus ställe.
Ungefär mitt på eftermiddagen höll Natanael sitt tal om ”Den högsta önskan” till omkring ett halvt dussin apostlar och lika många lärjungar, och talet slutade med orden: ”Det som är felet med de flesta av oss är att vi endast är halvhjärtade. Vi älskar inte Mästaren så som han älskar oss. Om vi alla hade velat följa med honom lika mycket som Johannes Markus, så hade han säkert tagit med oss allesammans. Vi stod vid sidan om medan pojken gick fram till Mästaren och erbjöd honom korgen, men när Mästaren tog tag i den ville pojken inte släppa den. Och så lämnade Mästaren oss här medan han vandrade iväg till bergen med korg, pojke och allt.”
Vid fyratiden på eftermiddagen kom löpare till David Sebedaios med bud från hans mor i Betsaida och från Jesu mor. Flera dagar tidigare hade David kommit till den slutsatsen att översteprästerna och styresmännen skulle komma att döda Jesus. David visste att de var fast beslutna att förgöra Mästaren, och han var ganska övertygad om att Jesus varken tänkte utöva sin gudomliga makt för att rädda sig eller tillåta sina anhängare att använda våld för att försvara honom. När han hade dragit dessa slutsatser skickade han skyndsamt en budbärare till sin mor och uppmanade henne att genast komma till Jerusalem och att ta med sig Jesu mor Maria och alla medlemmar av Jesu familj.
Davids mor gjorde som hennes son bad, och nu kom löparna tillbaka till David med budet att hans mor och Jesu hela familj var på väg till Jerusalem och väntades vara framme sent följande dag eller mycket tidigt morgonen därpå. Eftersom David gjorde detta på eget initiativ tyckte han att det var bäst att hålla saken för sig själv. Han berättade därför inte för någon att Jesu familj var på väg till Jerusalem.
Kort efter middagstiden anlände över tjugo av de greker som hade sammanträffat med Jesus och de tolv i hemmet hos Josef av Arimataia till lägret, och Petrus och Johannes tillbringade flera timmar i sammanträde med dem. Dessa greker, åtminstone några av dem, var mycket avancerade i kunskapen om riket, ty de hade undervisats av Rodan från Alexandria.
Efter att Jesus hade återvänt till lägret samtalade han den kvällen med grekerna, och hade det inte varit för att ett sådant förfarande storligen skulle ha upprört hans apostlar och många av hans ledande lärjungar, så hade han ordinerat dessa tjugo greker, på samma sätt som de sjuttio tidigare.
Medan allt detta försiggick i lägret var översteprästerna och de äldste i Jerusalem förvånade över att Jesus inte återvände för att tala till folkmassorna. Visserligen hade Jesus föregående dag, när han lämnade templet, sagt: ”Jag lämnar ert hus övergivet och öde åt er.” Men de kunde inte förstå varför han ville avstå från den stora fördel som han hade byggt upp i den vänligt sinnade inställningen hos människomassorna. Samtidigt som de var rädda för att han skulle sätta igång ett upplopp bland folket hade Mästarens sista ord till folksamlingen varit en uppmaning till människorna att på alla rimliga vis foga sig efter behörigheten hos dem ”som sitter på Moses stol”. Men det var en jäktig dag i staden när de samtidigt förberedde sig för påsken och finslipade sina planer på att ta livet av Jesus.
Det var inte många människor som besökte lägret, ty dess etablerande hade hållits som en välbevarad hemlighet av alla som visste att Jesus tänkte stanna där i stället för att varje kväll vandra ut till Betania.