◄ 174:3
Kapitel 174
174:5 ►

Tisdagsmorgonen i templet

4. Det stora budet

174:4.1

En annan grupp sadducéer hade fått instruktioner att ställa snärjande frågor till Jesus om änglarna, men när de såg hur det gick för deras kamrater, som hade försökt få honom i fällan med frågor om uppståndelsen, beslöt de klokt nog att hålla sig tysta; de drog sig tillbaka utan att ställa någon fråga. De sammansvurna fariséerna, de skriftlärda, sadducéerna och herodianerna hade på förhand kommit överens om en plan att fylla hela dagen med dessa snärjande frågor i hopp om att därmed misskreditera Jesus inför människorna och samtidigt effektivt hindra honom från att hinna proklamera sina störande läror.

174:4.2

Sedan kom en av fariséernas grupper fram för att ställa besvärande frågor, och talesmannen tecknade åt Jesus och sade: ”Mästare, jag är laglärd, och jag ville fråga dig vilket bud som enligt din åsikt är det största?” Jesus svarade. ”Det finns ett enda bud, och detta enda är det största av alla, och det budet är: ’Hör, o Israel, Herren vår Gud, Herren är en enda; och du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ, med hela ditt sinne och med all din kraft.’ Detta är det första och stora budet. Och det andra budet är likt det första; sannerligen, det följer direkt av det första och lyder: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ Det finns inget bud som är större än dessa; på dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

174:4.3

När den laglärde insåg att Jesus inte endast hade svarat i överensstämmelse med den judiska religionens högsta uppfattning, utan att han även hade svarat klokt i den församlade folkmassans ögon, tänkte han att det såg modigare ut att öppet berömma Mästarens svar. Följaktligen sade han: ”Sanningen att säga, Mästare, har du uttryckt dig väl, att Gud är en och ingen finns utom han; och att älska honom med hela sitt hjärta, hela sitt förstånd och hela sin kraft, och att också älska sin nästa som sig själv, det är det första och stora budet; och vi är överens om att detta stora bud är mycket viktigare att ta hänsyn till än alla brännoffer och annat offrande.” När den laglärde svarade så här finkänsligt såg Jesus på honom och sade: ”Min vän, jag ser att du inte är så långt från Guds rike.”

174:4.4

Jesus uttalade en sanning när han sade om den laglärde att han inte var ”långt från gudsriket”, ty samma kväll begav han sig ut till Mästarens läger nära Getsemane, bekände sin tro på rikets evangelium och döptes av Josia, en av Abners lärjungar.

174:4.5

Två eller tre andra grupper av skriftlärda och fariséer fanns på plats och hade tänkt ställa frågor, men de blev antingen avväpnade av Jesus svar till den laglärde eller så hölls de tillbaka av det fullständiga nederlaget för alla som hade försökt att snärja honom. Efter detta vågade ingen längre ställa någon fråga till honom offentligt.

174:4.6

När inga fler frågor kom, och då det snart var middagstid, fortsatte Jesus inte sin undervisning utan nöjde sig med att bara ställa en fråga till fariséerna och deras medarbetare. Jesus sade: ”Eftersom ni inte har fler frågor ville jag ställa en till er. Vad anser ni om Befriaren? Det vill säga, vems son är han?” Efter en kort paus svarade en av de skriftlärda: ”Messias är Davids son.” Och eftersom Jesus visste att det hade debatterats mycket, även bland hans egna lärjungar, huruvida han var Davids son eller ej, ställde han denna tilläggsfråga: ”Om Befriaren verkligen är Davids son, hur kan då David, i den psalm som ni tillskriver honom, på andens ledning själv säga: ’Herren sade till min herre: Sitt på min högra sida tills jag lägger dina fiender under dina fötter.’ Om nu David kallar honom Herre, hur kan han då vara hans son?” Fastän styresmännen, de skriftlärda och fariséerna inte besvarade frågan, ställde de inte heller fler frågor till honom för att snärja honom. De besvarade aldrig denna fråga som Jesus ställde till dem, men efter Mästarens död försökte de undkomma denna förlägenhet genom att ändra tolkningen av denna psalm så att den syftade på Abraham i stället för på Messias. Andra försökte undfly dilemmat genom att hävda att David inte hade skrivit denna så kallade messianska psalm.

174:4.7

En stund tidigare hade fariséerna fröjdat sig över det sätt på vilket sadducéerna hade tystats av Mästaren. Nu gladde sig sadducéerna åt fariséernas misslyckande, men ett sådant rivaliserande var kortvarigt. Snart glömde de sina urgamla meningsskiljaktigheter när de med gemensamma krafter försökte sätta stopp för Jesu förkunnelse och verksamhet. Men genom alla dessa händelser lyssnade det vanliga folket med glädje till honom.


◄ 174:3
 
174:5 ►