När de ledande fariséerna och de skriftlärda som hade försökt snärja Jesus med sina frågor hade lyssnat till berättelsen om de två sönerna drog de sig tillbaka för att fortsätta sina överläggningar, medan Mästaren vände sin uppmärksamhet mot den lyssnande folksamlingen och berättade en annan liknelse:
”Det fanns en god man som var jordägare, och han planterade en vingård. Han inhägnade den, grävde en grop för vinpressen och byggde ett utkikstorn för vakterna. Sedan arrenderade han ut vingården medan han själv reste bort på en lång resa till ett annat land. När skördetiden närmade sig sände han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta arrendet. Men arrendatorerna rådgjorde sinsemellan och vägrade att ge dessa tjänare den del av druvskörden som tillhörde deras herre; i stället grep de hans tjänare och pryglade den ene, stenade den andre och skickade bort de övriga tomhänta. Och när jordägaren hörde om allt detta skickade han andra och mer betrodda tjänare för att göra upp med dessa ondsinta arrendatorer, men dem slog de också blodiga och behandlade skamligt. Och sedan sände jordägaren sin favorittjänare, sin förvaltare, och honom dödade de. Och alltjämt skickade han tålmodigt och fördragsamt många andra tjänare, men de tog inte emot någon av dem. En del pryglade de, andra dräpte de, och när jordägaren hade behandlats på detta sätt beslöt han att sända sin son för att göra upp med dessa otacksamma arrendatorer och sade till sig själv: ’De kan tänkas misshandla mina tjänare, men min älskade son kommer de dock att ha respekt för.’ Men när dessa obotfärdiga och ondsinta arrendatorer fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren; kom så dödar vi honom, och arvet är vårt.’ Så tog de fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare får höra hur de har avvisat och dödat hans son, vad gör han då med dessa otacksamma och ondsinta arrendatorer?”
När folket hörde denna liknelse och den fråga Jesus ställde svarade de: ”Han tar död på dessa eländiga män, och vingården arrenderar han ut till andra och hederliga odlare som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” När några av åhörarna insåg att liknelsen handlade om den judiska nationen och dess behandling av profeterna och om det förestående avvisandet av Jesus och rikets evangelium, sade de med sorg i hjärtat: ”Gud förbjude att vi skulle fortsätta att göra sådant.”
Jesus såg hur en grupp sadducéer och fariséer banade sin väg genom trängseln, och han gjorde ett kort uppehåll tills de kom närmare honom och sade då: ”Ni vet hur era fäder avvisade profeterna, och ni vet mycket väl att ni i era hjärtan har bestämt er för att avvisa Människosonen.” Sedan såg Jesus med en forskande blick på de präster och äldste som stod nära honom och sade: ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften om den sten som husbyggarna ratade och som sedan, när folket hade funnit den, gjordes till hörnstenen? Och därför varnar jag er än en gång, att om ni fortsättningsvis avvisar detta evangelium skall Guds rike snart tas ifrån er och ges åt ett folk som är villigt att ta emot det glada budskapet och frambringa andens frukt. Och det finns ett mysterium förbundet med denna sten, ty den som faller på den och därvid blir sönderslagen skall bli räddad; men den som stenen faller på skall smulas till stoft och hans aska spridas för de fyra vindarna.”
När fariséerna hörde dessa ord förstod de att Jesus syftade på dem själva och de andra judiska ledarna. De hade stor lust att då och där gripa honom, men de var rädda för folksamlingen. De var emellertid så förgrymmade över Mästarens ord att de drog sig tillbaka för att igen rådgöra sinsemellan om hur de skulle kunna ta död på honom. Den kvällen förenade sig både sadducéer och fariséer om en gemensam plan för att nästa dag få honom i fällan.