En väldig kommersiell verksamhet hade vuxit upp i anslutning till tempeldyrkans gudstjänster och ceremonier. Där fanns handeln som tillhandahöll lämpliga djur för de olika offren. Fastän det var tillåtet för en gudstjänstdeltagare att föra med sig sitt eget offerdjur, kvarstod det faktum att detta djur i alla avseenden måste vara ”felfritt” enligt leviternas lag och enligt templets officiella inspektörers tolkning. Mången andaktsutövare hade fått uppleva förödmjukelsen av att få sitt förmodligen felfria djur underkänt av granskarna vid templet. Det hade därför blivit mer allmänt att köpa offerdjuren vid templet, och fastän det fanns flera ställen på det närliggande Olivberget där de kunde köpas, hade det blivit allt vanligare att köpa dessa djur från tempelfållorna. Gradvis hade detta bruk att sälja alla slags av offerdjur på tempelgårdarna vuxit fram. En omfattande affärsverksamhet som inbringade väldiga vinster hade sålunda skapats. En del av dessa vinster var reserverade för tempelkassan, men större delen hamnade på omvägar hos de styrande översteprästfamiljerna.
Försäljningen av djur i templet blomstrade därför, att när andaktsutövaren köpte ett sådant djur, även om priset kunde vara ganska högt, så behövde han inte betala några andra avgifter, och han kunde vara säker på att det tillämnade offerdjuret inte underkändes på grund av att det hade verkliga eller formella brister. Vid vissa tider utsattes det vanliga folket för ett system av skandalösa överpriser, i synnerhet under de stora nationella högtiderna. En tid gick de giriga prästerna så långt som till att kräva ett pris, som motsvarade en veckas arbetslön, för ett par duvor som borde ha sålts till de fattiga för några småmynt. ”Hannas söner” hade redan börjat sätta upp sina basarer på templets förgårdar, och dessa samma varustånd förekom där ända tills de slutligen vräktes omkull av en folkhop tre år innan templet självt förstördes.
Men handeln med offerdjur och diverse marknadsvaror var inte det enda sätt på vilket tempelgårdarna vanhelgades. Vid den här tiden florerade också ett omfattande system av bank- och varubörsverksamhet som öppet bedrevs inom tempelområdet. Allt detta hade uppkommit på följande sätt: Under hasmonéernas dynasti myntade judarna sina egna silvermynt, och det hade blivit sed att kräva betalning av tempelskatten om en halv sikel och alla andra tempelavgifter med detta judiska mynt. Denna bestämmelse gjorde det nödvändigt att ge tillstånd åt penningväxlare att växla de många slags betalningsmedel, som fanns i omlopp i olika delar av Palestina och andra provinser i det romerska riket, till den rätta lärans sikel som judarna hade myntat. Templets huvudskatt, som betalades av alla utom kvinnor, slavar och minderåriga, var en halv sikel, ett mynt till storleken ungefär som ett tio-öres mynt men dubbelt så tjockt. På Jesu tid hade även prästerna blivit befriade från att betala tempelavgifter. Mellan den 15 och 25 i månaden före påsk ställde således dessa licenserade penningväxlare upp sina stånd i de främsta städerna i Palestina för att förse judarna med rätta pengar för att betala tempelskatterna då de hade nått Jerusalem. Efter denna tiodagars period förflyttade sig penningväxlarna till Jerusalem och började ställa upp sina växelstånd på tempelgårdarna. De hade tillstånd att uppbära mellan trettio och fyrtio procent i kommission för att växla ett mynt som var värt ungefär sjuttio öre, och om någon ville växla ett mynt av högre värde, fick de debitera dubbel kommission. Likaså profiterade dessa tempelbankirer från växlingen av alla pengar som behövdes för att köpa offerdjur, och som pant för löften eller för offergåvor.
Dessa penningväxlare i templet bedrev inte endast en reguljär bankverksamhet i vinstsyfte, när de växlade över tjugo olika sorters valutor som de gästande pilgrimerna periodvis förde med sig till Jerusalem, utan de ägnade sig också åt alla andra slags transaktioner som hörde till bankverksamheten. Både tempelkassan och föreståndarna för templet fick enorma inkomster av dessa kommersiella aktiviteter. Det var inte ovanligt att tempelkassan innehöll motsvarigheten till över sjuttio miljoner kronor, samtidigt som de vanliga människorna försmäktade i fattigdom och fortfor att betala dessa orättvisa pålagor.
Mitt i denna högljudda samling av penningväxlare, varumånglare och kreatursförsäljare försökte Jesus denna måndagsmorgon lära ut det himmelska rikets evangelium. Han var inte ensam om att känna sig förnärmad över detta vanhelgande av templet. Det vanliga folket, i synnerhet de judiska besökarna från andra provinser, kände sig också djupt sårade av denna profiterande förnedring av deras nationella helgedom. Vid den här tiden höll judarnas råd självt sina regelbundna möten i en sal som omgavs av allt detta babbel och all denna oreda som handels- och bytesverksamheten förde med sig.
Just som Jesus skulle till att börja sitt anförande inträffade två episoder som tilldrog sig hans uppmärksamhet. Vid en växlares penningbord i närheten hade en våldsam och hetlevrad diskussion uppkommit om en påstådd överdebitering av en jude från Alexandria, medan luften i samma ögonblick fylldes av bölandet från ett hundratal oxar som drevs från ett område med djurfållor över till ett annat. Medan Jesus gjorde ett uppehåll och tyst men eftersinnande begrundade denna scen av kommers och förvirring, såg han nära intill sig en enkeltsinnad galilé, en man som han en gång hade talat med i Jireon och som nu höll på att förlöjligas och knuffas omkring av högdragna och förment högrestående judéer. Allt detta samverkade till att åstadkomma ett av dessa märkliga och periodiska känsloutbrott av indignation i själen hos Jesus.
Till apostlarnas häpnad—de stod nära intill och deltog inte i vad som så snart följde—steg Jesus ned från podiet, gick över till pojken som drev boskapen över gården, tog ifrån honom knutpiskan och körde snabbt ut djuren från templet. Men det var inte allt: inför de undrande blickarna från tusentals människor som hade samlats på tempelgården skred Jesus majestätiskt iväg till boskapsfållan längst bort och började därefter öppna grindarna till varje stall och driva ut de fångna djuren. Nu gick det liksom en elektrisk stöt genom de församlade pilgrimerna, och under vilda rop rörde de sig mot basarerna och började välta omkull penningväxlarnas bord. På mindre än fem minuter hade all kommers sopats undan från templet. När de romerska vakterna, som var stationerade i närheten, uppenbarade sig på scenen var allt lugnt och folkmassorna hade återgått till ordningen. Jesus återvände till talarpodiet och talade till folksamlingen: ”Ni har idag bevittnat det som står skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk, men ni har gjort det till ett rövarnäste.’”
Men innan han kunde säga något mer brast den stora folksamlingen ut i prisande hosiannarop, och snart steg en grupp ungdomar ut från folkmassan och började sjunga tacksägelsehymner för att visa sin uppskattning över att de vanvördiga och giriga månglarna hade drivits ut från det heliga templet. Vid det här laget hade några präster infunnit sig, och en av dem sade till Jesus: ”Hör du inte vad leviternas barn säger?” Mästaren svarade: ”Har ni aldrig läst att ’ur barns och spädbarns mun kommer lovsången fulländad’?” Hela återstoden av den dagen medan Jesus undervisade stod vakter som folket hade satt ut på vakt vid varje valvport, och de lät inte någon bära ens ett tomt kärl över tempelgårdarna.
När översteprästerna och de skriftlärda fick höra om dessa händelser var de mållösa av häpnad. Allt mer fruktade de nu Mästaren, och allt mer var de beslutna att göra slut på honom. Men de var rådlösa. De visste inte hur de skulle kunna åstadkomma hans död, ty de var mycket rädda för folkmassorna, som nu så oförbehållsamt visade sitt gillande av att han hade kört iväg de vanvördiga profitörerna. Hela den dagen, en dag av lugn och frid på tempelgårdarna, lyssnade människorna till Jesu undervisning och bokstavligen klamrade sig fast vid hans ord.
Denna överraskande handling som Jesus utförde var bortom hans apostlars fattning. De var så häpna över sin Mästares plötsliga och oväntade utspel att de under hela episoden förblev ihop krupna intill varandra vid talarpodiet. De lyfte aldrig ett finger för att hjälpa till med att rensa templet. Om denna spektakulära händelse hade inträffat dagen innan vid Jesu triumfartade ankomst till templet efter den tumultartade processionen genom stadens portar hela tiden högljutt hyllad av folkmassan, då hade de varit redo för det, men så som det nu skedde var de helt oförberedda att ta del i händelsen.
Detta rensande av templet förtäljer Mästarens inställning till en kommersialisering av religionsutövandet såväl som hans avsky för alla former av ohederlighet och profiterande på bekostnad av de fattiga och olärda. Denna episod påvisar också att Jesus inte såg med blida ögon på vägran att använda maktmedel för att skydda majoriteten av en viss folkgrupp mot orättvisa och förslavande förfaranden hos ojusta minoriteter, som kan tänkas ha möjlighet att förskansa sig bakom politisk, ekonomisk eller kyrklig makt. Sluga, ondsinta och intrigerande människor bör inte tillåtas organisera sig för att utnyttja och förtrycka dem som på grund av sin idealism inte är benägna att ta till våld för att försvara sig själva eller för att främja sina berömvärda levnadsprojekt.