I över två veckor vandrade Jesus och de tolv, åtföljda av en skara om flera hundra lärjungar, omkring i södra Pereen och besökte alla de städer där de sjuttio budbärarna arbetade. I den här trakten bodde det många icke-judar, och eftersom få skulle gå upp till påskhögtiden i Jerusalem, fortsatte rikets budbärare sitt arbete med att undervisa och predika såsom tidigare.
Jesus träffade Abner i Hesbon, och Andreas gav order om att de sjuttios arbete inte skulle avbrytas för påskhögtiden. Jesus gav rådet att budbärarna skulle fortsätta sitt arbete helt oberoende av vad som inom kort skulle ske i Jerusalem. Han rådde också Abner att låta kvinnornas kår, åtminstone de som ville, bege sig till Jerusalem för påsken. Detta var sista gången Abner såg Jesus i köttslig gestalt. Jesu farväl till Abner lydde: ”Min son, jag vet att du kommer att vara riket trogen, och jag ber till Fadern att han ger dig visdom att älska och förstå dina bröder.”
Medan de gick från stad till stad lämnade ett stort antal av deras anhängare dem för att gå vidare till Jerusalem, så att när Jesus började vandra upp till påskfesten hade antalet av dem som dagligen följde honom minskat till mindre än tvåhundra.
Apostlarna förstod att Jesus var på väg till Jerusalem för påskhögtiden. De visste att judarnas råd hade sänt ut ett meddelande till hela Israel att Jesus hade dömts till döden och att den som visste var han fanns skulle informera rådet. Men trots allt detta var de inte lika alarmerade som då han i Filadelfia hade meddelat dem att han skulle bege sig till Betania för att besöka Lasaros. Denna attitydförändring från intensiv rädsla till ett tillstånd av dämpad förväntan kom sig främst av Lasaros uppståndelse. De hade kommit till den slutsatsen att Jesus i en nödfallssituation kunde tänkas hävda sin gudomliga makt och bringa sina fiender på skam. Detta hopp, i förening med deras djupare och mognare tro på sin Mästares andliga överhöghet, var orsaken till det utåt synliga mod som hans närmaste anhängare uppvisade när de nu beredde sig på att följa honom in till Jerusalem trots det judiska rådets öppna uttalande att han måste dö.
Flertalet av apostlarna och många av hans närmaste lärjungar trodde inte att det var möjligt för Jesus att dö. Då de trodde att han var ”uppståndelsen och livet” höll de honom för odödlig och ansåg att han redan hade segrat över döden.